Bergens besegrare testar jympagolvet

JohanDe skulle ha varit döda flera gånger om. Johan kanske några gånger fler än Magnus. Men något har gjort dem till överlevare – smart, hård träning och en vilja som nästan bokstavligt försatt berg. Nu står deras sargade kroppar inför den ultimata utmaningen: Ett intensivpass på Friskis & Svettis.

Tänk dig att du vaknar till liv och upptäcker att du ligger på en klipphylla så smal att den nästan inte finns. Du har nyss brutit ryggen, men det förstår du inte än, känner bara att det gör oerhört ont i kroppen. 250 meter lodrätt ner finns marknivån. Det är kallt och kvällsmörkret har kommit.

Plötsligt fattar du varför du ligger här – du har nyss slagits utför bergskrönet av en lavin och ramlat handlöst. Du minns hur ett stegjärn fastnade och fick ditt ena ben att knäckas som en sticka. Du minns det dova ljudet då din isyxa med stor kraft slog in i din rygg. Du försöker röra dig, men din kropp vill inte lyda. När din blick går mot dina fötter, ser du att en av dem pekar bakåt.

Vad är det första du då gör?

Johan Åkerström tvekade inte en sekund.

– Jag visste när jag låg där på avsatsen att mina chanser att ta mig ner skulle vara mycket större, om foten satt rätt. Därför tog jag tag i pjäxan och tryckte den neråt, så att benbrottsytorna skulle komma loss från varandra. Sedan vred jag om.

Söndertrasad
Av smärtan svimmar Johan på nytt. Men foten hamnar rätt. Det bidrar till att han överlever. Nio timmar senare, efter en osannolik insats av honom själv och hans två kamrater, Magnus Rydén och Hans-Olov Blom, tas han om hand av en läkare vid fjällstationen i Kebnekaise. Hans kroppstemperatur är då nere i 29 grader och hans skador så svåra att läkarna aldrig tidigare sett något liknande på en levande människa.

Bland annat visar den första genomgången att ena foten är söndertrasad och att båda knäna har svåra krosskador. Johan har frakturer även på bröstbenet och bäckenet och femte bröstryggkotan är bruten. Fyra revben är avslitna. Det är vätska i lungorna. Tarmarna och njurarna fungerar inte.

– Du kommer aldrig mer att kunna känna var du sätter foten. Vill du lära dig gå igen får du träna i flera år. Och klättra i berg, det är något du bara kan glömma, säger specialisterna på lasarettet.

Men Johan lyssnar inte på dem. Med oerhörd vilja inleder han redan i sjukhussängen ett träningsprogram som går över alla gränser.

Följande år tar han sig tillsammans med Magnus Rydén upp på Hidden Peak, en av de mest svårklättrade topparna i Himalaya, 8068 meter över havet. Ovanför baslägret klättrar de utan hjälp av bärare och utan extra syrgas. En extrem prestation!

Total koncentration krävs i svåra situationer
IsfalletJohans liv är en enda lång katalog av orimliga fysiska bedrifter, olyckor och nästan-olyckor. Han har klättrat uppför några av Sveriges högsta master, simmat med 30 kilos ryggsäck nedför den sex kilometer långa Grenforsen, fastnat i sprickor längst inne i Sveriges djupaste grottsystem, ägnat sig åt ”väggskidåkning” i Alperna, två gånger varit med om att fallskärmen inte vecklat ut sig under hopp, osv.

Magnus äventyrs-CV skiljer sig inte stort åt. Också han har hoppat fallskärm, klättrat uppför master och hoppat ned från broar. Inte vanliga bungyjumps, utan hopp i riktiga rep – hopp där repet används som pendel.

– Det känns som om man skulle falla rakt ner i vattnet, men precis innan man slår i vattenytan dras man i sidled av pendelrörelsen.

Magnus kan inte komma på något tillfälle då han blivit riktigt rädd. Under några kritiska situationer på Hidden Peak, då Johan och Magnus var ytterst nära att omkomma, förvånade sig expeditionens läkare Stefan Blomberg, som skötte kommunikationsradion i baslägret, över att Magnus verkade fullständigt lugn och var totalt koncentrerad på de uppgifter som måste utföras.

– Det finns tillfällen då jag känner att nu, nu är det djävligt allvarligt. Då blir jag metodisk, fokuserad, nästan som radiostyrd, för att kunna göra precis det rätta, kommenterar Magnus.

Viljan är drivkraften för överlevandet
Men de är inte två udda typer som vänt ryggen mot samhället och lever bara för extrema sporter. Johan är tvåbarnsfar, 32 år och framgångsrik företagsledare i IT-branschen. Magnus, 39 år, är försäljningschef vid ett stort läkemedelsföretag.

De är duktiga, effektiva, trevliga, utstrålar lugn.

Varför gör de alla dessa farliga saker?

De har inga enkla svar. De vill ställas inför svåra uppgifter. Göra sådant som ingen annan gjort tidigare. Testa sina gränser. Lösa problem i nuet – i en miljö som ger dem omedelbar respons.

– När jag står på knivseggen, känner jag att jag lever. Som barn fäste jag mig vid uttrycket ”svepningen har inga fickor” – man kan inte ta något med sig i döden. Jag lever här och nu och bekymrar mig inte. Jag är analytisk och tror på min förmåga att klara uppgifter som ser omöjliga ut, säger Johan.

Magnus menar att överlevandet ytterst beror på viljan.

– När kroppens skriker – sluta! gå ner härifrån! – då ska man kunna fortsätta uppåt. Utan att få panik eller göra några dumheter. Man måste vara väldigt systematisk och klok och aldrig, aldrig ge upp!

Ska man klättra alpint i 8000-metersberg, räcker det inte bara med att klara den höga höjden. Det är också fråga om att under veckor leva utan bekvämligheter. Ingen riktig säng, ingen dusch, ofta ingen lagad mat. I väg klockan två på natten med 25 kilo på ryggen. Olidligt kyla eller hetta, beroende på om man vistas i skugga eller sol. Några minuter utan solglasögon på berget, och man blir blind av det extrema solljuset.

Det man måste träna är inte styrka och snabbhet, utan uthållighet, tålamod, förmågan att tåla smärta.

– När man gett allt och inte orkar mer, då måste man orka mer, säger Magnus.

Multipass
KlättringInför expeditionen genomförde Johan och Magnus därför ett program som gick långt utöver det som fysiologer rekommenderar.

Utöver den vanliga träningen körde de ”multipass”, som de utformat i samarbete med Ulf Haak på Sport & Testkliniken. Tanken var att hjärtat under tre timmar skulle arbeta på minst 70-75 procent av sin maximala nivå.

För att hitta den nivån testade Johan och Magnus sig noga. Båda är ”högpulsare”, med en maxpuls på 209 respektive 208 slag i minuten. Under multipassen skulle pulsen ligga på 150-160 slag i minuten. Sjönk pulsen för någon period under nivån, räknades den inte in i passet.

– Vi varierade träningen med trappmaskin, löpband, styrketräning, cykling och löpning som de vanligaste formerna, berättar Magnus.

En annan del av träningen bestod i att hitta den gräns där kroppen inte längre kan ta hand om den mjölksyra som musklerna producerar, vanligen ca 90 procent av maxpulsen.

– I mitt fall går gränsen vid 188 slag i minuten. Går jag över den nivån, om så bara tillfälligt, måste jag ner under den igen en längre period för att kunna återhämta mig. Tack vare testresultaten hittade jag en kurva som hjälpte mig att träna effektivt. Om jag till exempel ska springa i två timmar, vet jag exakt vilket intervall i puls jag bör hålla för att orka, berättar Magnus.

Johan och Magnus är båda klara över att sådan hårdträning sliter på kroppen och knappast kan betraktas som helt sund. De vet att vila och återhämtning är av största vikt. De såg emellertid träningen som en livförsäkring inför de extrema kraven på hög höjd, bland annat därför att den höjde smärttröskeln.

Bita hop viktigt
– Den psykiska träningen är avgörande. Man måste bita ihop och stå ut. Har jag bestämt mig för att springa 15 km och sedan cykla hem – ja, då kan jag inte ta bussen hur tungt det än känns. Det skulle vara att förlora, säger Magnus.

Samma sak i löpspåret. Först ger Magnus allt i tio kilometer. Därefter ger han sig ”som belöning” ytterligare en slinga på 2,5 km.

– Jag vill vänja mig vid att göra mitt yttersta och sedan ändå orka litet till.

För Johan innebär skadorna efter olyckan förstås ett särskilt svårt utgångsläge. Hans väg tillbaka byggde under den första konvalescenstiden på styrketräning, sedan på träning av rörelser, koordination och balans, sedan styrka igen, därefter kondition, sist uthållighet.

Vid sidan av programmet i träningslokalen gick han varje dag med en 35-40 kilos ryggsäck i slalombacken hemma i Sundsvall. Och när barnen somnat på kvällen, gav han sig ofta ut på en två mils runda i skogen, då med 20 kilos packning och för det mesta i becksvart mörker.

Helt återställd har han alltså inte blivit. Johan har fått vänja sig vid att höger knä vid vissa rörelser är svagare än tidigare och att han haltar lätt med höger ben.

Hur gick det då på jympagolvet?
Ja, två vilsna kråkor skulle ha verkat välkoordinerade i jämförelse. Den kroppsbalans som behövs vid klättring i berg kommer inte automatiskt till uttryck som smidiga rörelser i ett jympapass.

Styrkeövningarna och löpningen går utan problem. Men varken Johan eller Magnus kan eller vill ta ut allt av hoppen. Johan därför att han p.g.a. avsaknaden av känsel i benet är rädd att landa snett, Magnus därför att han vill undvika att skada sina överansträngda knän, ett resultat av två veckors daglig telemarkåkning utför branter i Kanada.

– Och de där höga sit upsen vågade jag mig inte på. De skulle ha frestat på mina diskar för mycket, berättar Magnus.

Som rutinerad jympaledare berömmer Eva-Lena Hillborg ändå de två debutanterna.

– Äh, det här måste jag göra om! Jag hatar att prestera så här dåligt. Jag ska gå på tio pass och lära mig rörelserna. Sedan kan vi testa igen, säger Johan.

Två nya jympavänner har fötts. När Johan och Magnus dagen efteråt ser sina pulskurvor, konstaterar de att passet var tyngre än det kändes.

– Säkert därför att så många olika muskelgrupper fick arbeta. Vi är vana att träna betydligt ensidigare, säger Magnus.

– Passet var litet kort bara. Vi är ju inställda på att hålla på så här i några timmar, säger Johan.


Text: Svenolof Karlsson
Redigerad av Linn Bohman

Hidden PeakFakta: Hidden Peak är 8068 m ö h och en av de mest svårforcerade topparna i Himalaya. På hög höjd börjar kroppen strejka och psyket blir konstigt.

– Redan på baslägershöjd, drygt 5000 meter utsätts i princip alla kroppens fysiologiska funktioner för sådana påfrestningar att man så småningom dör. Det är bara en fråga tid, säger Stefan Blomberg, som i egenskap av läkare deltog i Hidden Peak-expeditionen.

– Muskelvävnaderna förbränns. Vikten går ner, aptiten försvinner, kroppen blir allt svagare, långsamt tynar man bort. Höghöjdssjuka med illamående och huvudvärk, förvirring, förlorat omdöme, lung- och hjärnödem är vanligt. Den kroniska syrebristen gör att produktionen av röda blodkroppar kraftigt ökar och därmed också risken för blodproppar.

– Det är vanligt med blödningar i näthinnan med partiella, ibland bestående synskador, snöblindhet och intorkning. Hyperventilationen leder till stickningar i händer, fötter och kring munnen. Risken ökar för infektioner i luftvägarna och mag-tarmkanalen. Också små sår kan snabbt bli livshotande.

Varje vistelse på hög höjd är därför en kamp mot tiden. Man behöver tid för acklimatisering, för att kroppen ska klara av att gå ännu högre. Men man måste också spara tid, eftersom kroppen förlorar mer kraft ju längre den befinner sig på hög höjd.

Artikeln tidigare publicerad i Friskis & Svettis tidning Friskispressen.

Livspuzzlet

Storkamp Media
20 år

Heimkär och vidfälo

Nördar

Att välja ledare

Att förändra världen

Mobiltelefonins pionjärer

Äventyret människan

 
 
Mötet
En lysande historia
Det gömda berget
Nordisk kust
Istid
Långtidsfrisk
Aderton kommentarer om ledarskap
Att välja ledare
Planera dig fri
Kampen om kraften
Leva, leda
Med mänskliga mått
Respekt
Toffe och hans vänner
Den lyckliga nationen
Att förändra världen
Carl David Skogman
Äventyret människan
Det goda mötet
Pionjärerna
Livspuzzlet
Pionjärerna i Videdal
Domedagsklockan
Nördar
Heimkär och vidfälo
SVERIGE:
Storkamp Media Ab
Solsa 418 Charlottendal, 149 91 Nynäshamn
tel 070-2668748
E-post: storkamp@storkamp.com
FINLAND:
Storkamp Media Ab
Litensvägen 143, 68570 Larsmo
tel 050-3792997