En lysande historia

Jakobstad var tidvis i kaos 1917–1918.
Här arbetardemonstration den 1 maj 1917.

Smugglingscentrum
Sensommaren och hösten 1918 råder stor varubrist. En omfattande svarthandel uppkommer och smugglingen tar sig tidigare aldrig skådade proportioner. Som ett ledande smugglingscentrum kommer Jakobstad att framstå – särskilt efter några smugglingshistorier som blir enormt uppmärksammade av pressen i hela Finland.

Smugglingen omfattar många slags varor och gäller inte bara införsel, utan även utförsel från landet. Ett lukrativt ämne för smuggling är koppartråd – just sådan som elverket har stort behov av för att kunna bygga ut sitt ledningsnät. Stora mängder koppartråd har under 1917 smugglats ut ur landet och sålts där till högt pris – nu smugglas samma tråd in i landet igen och betingar ett skyhögt högre pris än vid den förra affären.

En sak som blir mycket omtalade är händelserna då en flottilj av marinens motorkryssare anländer till vattnen utanför Jakobstad, dels för att tralla upp minor – en sådan har fiskats upp utanför staden – dels ”för att stävja den florerande smugglingen av varor över till Sverige”. I stället visar det sig att matroserna ”till höger och vänster utbjuda brännolja, sannolikt av sina fartygs för kronans räkning beslagtagna förråd”. Förståeligt nog har brännoljan i dessa tider, enligt ett tidningsreferat, ”en strykande åtgång”.

Stadsfiskalen inblandad
Mest uppmärksamhet väcker ändå en annan historia, raffinerad på flera sätt. I korthet handlar det om 25 fat med linolja, som den 27 augusti anländer i öppen järnvägsvagn till Jakobstad. Det är fråga om en vara som kräver särskild licens för att saluföras, dessutom i påfallande stor mängd. Följande dag lossas faten på Alholmen, natten därefter försvinner de spårlöst därifrån. Allt detta utan att polisen ingriper.

Utredningen efter visar att linoljan har avsänts från Nobels Petroleumimport AB i Helsingfors – elverkets huvudleverantör av nafta – och adresserats till Jakobstads Låd- och Trävarufabrik, en fabrik som inte finns. Polisbetjäningen i Jakobstad lägger märke till den ovanliga lasten och tar reda på adressaten, men sammanblandar namnet med Jakobstads Låd- och Träullfabrik.

Detta är en välrenommerad firma som drivs av R.M. Labbart. ”Det kunde inte ens falla dejourhavande överkonstapeln in att misstänka Labbartska firman för något underslev, varför polismästaren icke fick vetskap om saken, förrän händelsevis följande dag”, berättas senare i den officiella rapporten. Polismästaren, vicehäradshövding Österberg, efterhör då genast om Labbart verkligen rekvirerat oljan, men får ett nekande svar. Han ger order om att oljan ska beslagtas, en order som emellertid efterföljs först följande dag – då det är för sent. Österberg själv kan inte övervaka att ordern verkställs, då han samtidigt i tjänsteärende åker till Vasa.

Ryktet gör snart gällande att Österberg, som råkar vara svärson till Labbart, tillsammans med denne iscensatt alltsammans. Efter stora skriverier i landets ledande tidningar, där polismästare Österberg misstänkliggörs, anhåller han hos landhövdingen om en noggrann undersökning, för att kunna få upprättelse.

I denna utredning, som företas under ledning av landssekreteraren K.E. Ottelin i Vasa, riktas misstankarna i stället mot bland andra Jakobstads stadsfiskal, Armas Pettersson, och en överkonstapel Nyman. Pettersson befinns senare av stadens rådsturätt ha haft vetskap om den olagliga handeln och döms för detta för tjänstefel till avhållande från sin tjänst under sex månader – övriga åtal mot honom förkastas dock. Mot Nyman kan inget alls bevisas, även om domstolen skriver att särskilda omständigheter tyder på att han haft vetskap om affären. Tre andra personer i härvan fälls, högsta straffet blir tretton månaders fängelse.

Ryska soldater lämnar Jakobstad 1917. De kontingenter som
återstod överfölls av skyddskårister den 28 januari 1918.