Pionjärerna

Kapitel 7

Om GSM-överenskommelsen – grunden för
världens mest använda tekniska standard.

Det gick nu inte längre att ifrågasätta att storskalig mobiltelefoni var på väg i Europa. Men hur de kommersiella ramarna kring denna skulle se ut var en oklar fråga. Det handlade inte bara om att en ny teknologi höll på att utformas och att den skulle bygga på en gemen­sam standard. Det var också oklart hur affärerna skulle se ut, vilka roller aktö­rerna skulle ha – till och med vilka de skulle komma att vara.

Stephen Temple var huvudperson i arbetet med det dokument, Memoran­dum of Understanding (MoU), som skulle ge spelreglerna för detta.

”Egentligen var det mycket enkelt. Operatörerna skulle förbinda sig till två saker: att nästa generation av nätverk som de tog i bruk skulle baseras på en allmänt överenskommen teknisk stan­dard och att nätverken skulle tas i bruk 1991. Den första delen av förbindelsen skapade en marknad som gjorde det möjligt för industrin att planera sina investeringar. Den andra delen gav ett momentum”, säger Stephen Temple.

Memorandum of Understanding undertecknades i Köpenhamn den 7 september 1987 av femton europeiska operatörer, bland dem de nordiska tele­verken. Dokumentet definierade områ­den för samarbete och koordinering, till exempel tidsplaner för upphandling och idriftsättning av system, koordination av numrerings- och trafikdirigeringsplaner, harmonisering av introduktioner av nya tjänster och principer för tariffsättning och avräkning.

MoU blev grunddokumentet för GSM

Stephen Temple, till vänster, huvud­person i arbetet med det dokument som blev grunden för GSM Association, skakar hand med VD:n för Ericssons mobiltelefonverksam­het Åke Lundqvist.

Association, som bildades 1995 och med tiden kunde börja beskriva sig som huvudman för världens mest använda tekniska standard.

En återkommande fråga inom MoU och GSM Association visade sig bli den internationella roamingen, självklar sedan länge inom Norden, men en källa till förvirring hos många av de nya med­lemmarna. Ett närliggande diskussions­ämne blev debiteringsprinciperna för internationella mobilsamtal.

”I praktiken kom de nordiska erfa­renheterna från NMT att spela en mycket stor roll. Roamingavtalen och tekniken för interoperatörsavräkning inom GSM är ett direkt derivat av mot­svarande NMT-teknik”, säger Thomas Beijer.

Varför går ni inte ut?

”Thomas Haug var en skicklig ordförande. Han deltog inte aktivt i diskussionerna. Alla fick tala, men inte hur länge som helst. Om två av deltagarna började diskutera för mycket med varandra, sade han till dem: ’Varför går ni inte ut och förbereder ett gemensamt förslag för oss andra?”

(Matti Makkonen)

Med GSM-överenskommelsen mani­festerades en faktisk maktförskjutning i telebranschen. Det blev nu uppenbart att CEPT, som ju var en organisation för de statliga teleförvaltningarna, inte var relevant som forum för de princi­piella besluten inom standardiseringen. I stället grundades 1988 European Tele­communications Standards Institute (ETSI, europeiska telestandardsinstitu­tet), som kunde ta med också tillverk­ningsindustrin som medlemmar. ETSI övertog huvuddelen av CEPT:s standar­diseringsaktiviteter.

Efter diskussioner och otaliga namn­förslag bestämdes att GSM skulle behållas som namn på systemet. Men den tolkning man nu, utan entusi­asm från GSM-gruppens sida, började sprida var att GSM härefter inte skulle beteckna Groupe Spécial Mobile utan Global System for Mobile Communica­tions, på förslag av Televerkets Yngve Zetterström.

Fler konkurrenter
försöker ta sig in

Med avregleringen uppstod trenden att tillverkarna började köpa in sig i operatörerna. Bland annat lekte man inom Ericsson med tanken att öppna egen operatörsverksamhet i Sverige. På Televerket var detta förstås en känslig fråga. ”Det var ett koncept som vi alltid avrådde Ericsson från att prova”, säger Bo Magnusson.

Men mycket skulle komma att hända i denna fråga.

Ulf J. Johansson, vice VD för Erics­sons radiobolag, befann sig under åttiotalet i gränssnittet mellan många världar – den fasta telefonins och mobiltelefonins, operatörens och leve­rantörens, de statliga televerkens och de privata entreprenörernas. Han såg att mobiltelefonin var på väg att skapa enorma marknader.

”Vi som arbetade i frontlinjen med mobiltelefoni såg vart tekniken var på väg. Och vi hade entreprenörsattityden i ryggmärgen, så steget till att driva egen verksamhet var inte långt.”

Det var givetvis högintressant vilka GSM-operatörer som skulle etablera sig i Sverige. Att Televerket var en av dem var givet, och det var ingen vild gissning att Comvik skulle ansöka om frekvens­tilldelning för att bli operatör nummer två. Men varför inte gå in i branschen själv? Genom sina kontakter med Tony Hagström visste Ulf J. Johansson att Televerket gärna såg en annan konkurrent än Comvik.

Sommaren 1989 erbjöds Ulf bli VD

Även GSM-folket suckade åt den mängd tekniska akronymer som det gällde att hålla ordning på i specifi­ka­tionsarbetet. Den här kommentaren gjordes av en GSM-representant under ett möte i Düsseldorf.

för Pharos, en börsnoterad avknoppning från AGA-koncernen som specialiserat sig inom mätteknikområdet. Ulf tackade ja på villkor att han hade stöd för att parallellt fullfölja planerna på att etablera en ny GSM-operatör.

Det fick han, och i februari 1990 lämnade det nygrundade Nordic Tel in ansökan till Televerket om frekvenstill­delning för att bedriva operatörsverk­samhet i det nya GSM-bandet. Som företagsnamnet antydde var tanken att utsträcka verksamheten till hela Norden.

Snart kom dock motgångar för Ulf J. Johansson. Televerkets frekvensförvalt­ning lät förstå att Comvik redan hade tilldelats en tredjedel av frekvensområ­det för GSM. ”Och Stenbeck var smar­tare än jag. Han hade i förväg sytt ihop ett politiskt stöd för detta”, säger Ulf.

Frekvensförvaltningens plan för de övriga två tredjedelarna av frekvens­bandet var att Televerket skulle få den ena, medan den sista tredjedelen skulle gå till den av de två konkurrenterna som lyckades bäst med GSM. Som kunde förutses blev frekvensförvaltningens beslut att säga nej till Nordic Tel.

Det fanns ännu ingen telelag i Sve­rige, bara några rader i lagstiftningen som hänförde beslut i frekvensfrågor till Televerket. Men eftersom det var en myndighet kunde dess beslut överklagas, och det gjorde Nordic Tel omgående till kommunikations­de&partementet, som leddes av Georg Andersson.

En fjärde konkurrent

Men ännu ett hinder uppenbarade sig. Även en fjärde ansökan inkom för en GSM-licens i Sverige – från brittiska Vodafone.

Ulf J. Johansson kände denna opera-

tör väl från sin Ericssontid. De facto var det så att Julian Horn-Smith, med upp­drag att utveckla affärer för Vodafone utanför Storbritannien, i mars 1990 hade erbjudit Nordic Tel att tillhanda­hålla Vodafones kompetens i processen mot att bolaget fick bli delägare i Nordic Tel. Ulf hade då avvisat detta.

”Naturligtvis var det intressant för Julian att kunna hoppa på tåget hos GSM-kandidaterna i Norden. Han visste, och jag visste, att värdet på Nordic Tel – och därmed priset för Vodafone att köpa in sig – skulle bli betydligt högre den dag vi hade fått en licens. Så hans mot­drag blev ett brev till departementet som blockerade frågan om den tredje GSM-licensen”, säger Ulf J. Johansson.

Regeringen råkade genom denna fjärde ansökan i en rättsligt osäker situation. Det skulle, meddelade kommunikationsdepartementet, bli nödvändigt med en utredning. Om det blev nödvändigt att välja mellan olika kandidater, vilka kriterier skulle man då använda? Lagstiftning i saken skulle fördröja ärendet i minst 2–3 år.

”Det här gav mig incitament att göra upp med Julian. I augusti 1990 mötte jag Julian i London, åt en bättre middag i hans sällskap och erbjöd Vodafone tio procents ägande i Nordic Tel, om han drog tillbaka ansökan. Det acceptera­des”, säger Ulf J. Johansson.

’Det fungerar med tre’

Nordic Tels överklagande gällande frek­vensbeslutet skulle i november 1990 för behandling i konselj. Men dagen före

Ulf J. Johansson, Tony Hagström och Flemming Ørneholm. Nordic Tel har fått licens som GSM-operatör och förbereder konkurrens med bland andra Televerket.

mötet drogs ärendet tillbaka. Anled­ningen var att Tony Hagström hade besökt kommunikationsministern och på väg ut ur rummet ställt frågan: ”By the way, Nordic Tels planer blir väl inte av?” När Hagström upplystes om att detta visst var ministerns tanke, lät han ministern mycket eftertryckligt veta att Televerket som myndighet ägde rätt att ge utlåtande i ärendet.

Ett remissvar kom omgående från Televerket och Nordic Tel fick en månad för att bemöta det. Remissvaret var mycket kort formulerat. Televerket refererade till en paragraf i GSM-spe­cifikationen som beskrev att GSM var

konstruerat för bara två operatörer och påpekade att två koncessioner redan var beviljade.

Mats Ljunggren, en tidigare Ericsson­kollega som Ulf J. Johansson hade värvat till VD för Nordic Tel: ”Jag ringde Roland Bodin på Ericsson, en otroligt intelligent person som hade hela GSM-specifika­tionen i huvudet, och frågade om det verkligen var så att den gav utrymme bara för två operatörer. ’Nej’, sa han, ’det fungerar med tre, men det kan vara svårt att förstå det om man inte läser specifikationen ordentligt.”

Det visade sig vara som Roland Bodin sade. En underparagraf klargjorde att

Flemming Ørneholm med den avskeds­present han fick från Ericsson – en uppsättning färggranna skal för mobiltelefonerna, av den typ han ansåg att man borde satsa på. Problemet var att Ericssons högsta ledning sade nej till detta.

GSM-frekvenserna kunde utsträckas till fler operatörer. ”Och genom att vi i vårt bemötande kunde hänvisa till samma paragraf som Televerket, var det för departementet obehövligt att höra Tele­verket vidare”, säger Ulf J. Johansson. Den 13 december 1990 kom beske­det att Nordic Tel hade fått koncession för GSM-trafik i Sverige och den sista tredjedelen av frekvensbandet. Därmed var det klart att Sverige skulle bli den första marknaden i världen med tre konkurrerande mobiltelefonoperatörer.

Finländsk konkurrent

Också i Finland drevs GSM-premiären fram av en ny konkurrenssituation.

Som nämnts hade de lokala operatö­rerna med Helsingfors Telefon i spetsen

Ur fotoalbumet för NMT

NMT-möte i Hassela i februari 1989.

NMT-förhandling i Oslo i december 1989.

NMT-gruppens hundrade möte hölls i Ivalo i april 1991.

Det miljonte nordiska NMT-abonnemanget uppmärksammades 1991.

förgäves försökt få till stånd konkurre­rande mobiltelefoni vid åttiotalets mitt. Stegvis avreglerades dock den finländ­ska telemarknaden, bland annat genom den telelag som 1987 ersatte det kejser­liga telefondekretet från 1886.

Den konkurrent som uppstod fick namnet Radiolinja. ”Post & Tele hade lyckats hindra oss att komma in som NMT-operatör. I augusti 1988 började jag agera för att vi i stället skulle slå oss in på GSM-marknaden”, säger Kurt Nordman, som då var VD för Helsing­fors Telefon.

Nordman fick med sig ett antal banker, försäkringsbolag, partifirmor och andra som intressenter och började kriga för en GSM-licens. Under två års tid fördes en kamp om detta mellan bland annat de två stora regerings­partierna Samlingspartiet och social­demokraterna, en kamp som slutade positivt för Radiolinjas del.

”Vi beställde vårt GSM-nät av Nokia 1989. Det var ett risktagande från båda sidor. Nokia hade inget färdigt system, vi hade ingen licens”, säger Kurt Nord­man.

Som en presidentkampanj

Just 1989 såg också Pekka Tarjanne en möjlighet att gå vidare i karriären. ITU skulle utse ny generalsekreterare, och Tarjanne fick en underhandsfråga om han var intresserad av att kandidera. Vid ITU:s förra generalsekreterarval 1982 hade Torsten Larsson, Televerkets ställföreträdande generalsekreterare, kandiderat och slagits ut av australien-

saren Richard Butler. Som rutinerad politiker skyndade sig Tarjanne att ringa Tony Hagström och försäkra sig om dennes stöd; om en nordbo skulle ha en chans var det en nödvändighet att de nordiska länderna gemensamt backade upp samma kandidat.

Efter en lång kampanj, som beskrevs som presidentlik, och två veckors slut­agitation vid ITU-mötet i Nice nådde Pekka Tarjanne målet. Han utnämndes till ITU:s generalsekreterare för en fem­årsperiod, med säte i Genève. Tarjanne efterträddes som Post & Teles general­direktör av en annan finländsk parti­ledare, den tidigare trafikminis­tern Pekka Vennamo, som företrädde Lands­bygdspartiet, av de andra partierna beskrivet som ett populistparti.

Partipolitiken var ännu på åttiotalet vägledande när post- och telestyrelsens högsta ledning, kollegiet, utnämndes. Förutom av generaldirektören bestod kollegiet av fyra överdirektörer: post­chefen, som skulle vara centerpartist, telechefen, som skulle vara social­demokrat, ekonomichefen, som skulle vara kommunist, och administrations­chefen, som skulle vara samlingspartist (högern).

När Nokia försökte
köpa GSM

Med GSM-standarden besluten blev kunskaperna i ämnet hårdvaluta. Det fick inte minst Torleiv Maseng uppleva. Många gratulerade honom i brev och telefonsamtal, och han fick oväntade besök på sitt laboratorium i Trondheim. Vid ett tillfälle visades tre personer upp till Masengs lilla rum, där de nätt och jämnt fick plats.

”De var alla vice presidents i Nokia. Jag hade aldrig sett så fina visitkort. Antenner stack fram ur alla fickor. Det visade sig att de ville veta om de kunde köpa GSM-lösningen, i varje fall de delar som vi hade varit med och utvecklat. När jag sade att det säkert inte gick för sig, frågade de om de kunde köpa hela laboratoriet.” ”De satt hos mig en timme. Taxin väntade utanför på tomgång. De tre Nokiacheferna fick förstås återvända tomhänta”, säger Torleiv Maseng.

 

Det här hände alltså 1987, ett år då Nokia intensivt jagade bolag som kunde köpas – bland dem Ericsson Information Systems.

Gäst hos Kim Il Sung

Pekka Tarjanne var general­sekre­te­­rare för ITU (FN-organet Inter­nationella Teleunionen) 1989-1999. I slutet av 1993 inbjöds han till Nordkorea för ett möte med president Kim Il Sung. Det var en ytterst oväntad inbjudan, och Tarjannes förvåning blev inte mindre när Kim Il Sung meddelade anledningen. Det var dags att modernisera landet. Kunde ITU därför bidra till att Nordkorea fick ett mobiltelefonnät? Tarjanne berömde Kim Il Sung för dennes framsynthet och sade sig vara övertygad om att ITU skulle se positivt på saken.

Vid mötet mellan de två herrarna togs också ett officiellt foto. Pekka Tarjanne var väl medveten om kutymen att en lång gäst som han skulle ställa sig ett trappsteg under Kim Il Sung, för att denne inte skulle verka så kortväxt. Enligt ett illasinnat rykte var det till och med så att den, vars huvud stack upp över ledarens, kunde förvänta sig att bli av med det. Kim Il Sung hejdade dock Tarjanne och bad denne, på bruten men tydlig engelska, att stiga upp till samma nivå som han. Kim Il Sung förklarade att han hade blivit klokare med åren och att han inte ville vara oartig mot sin gäst.

Förberedelser för ett nord­koreanskt mobilnät påbörjades, men något halvår efter besöket dog Kim Il Sung. Med det dog också projektet.

(Berättat av Pekka Tarjanne 2006)