Pionjärerna

Introduktion
Om telekombolaget med den högsta skrytfaktorn

Inget företag i telekomvärlden kan ha så hög skrytfaktor som Telia Sonera. Rötterna går tillbaka till den tid då Sverige och Finland var samma land, till 1796, då den optiska telegrafen öppnades mellan Grisslehamn och Eckerö. Då handlade det om inrikes kommunikationen, i dag är det en utrikeslinje.

Abraham Niclas Edelcrantz

Abraham Niclas Edelcrantz.

Uppfinnare var Abraham Niclas Edel­crantz (1754–1821), född i Åbo och docent i naturkunnighet och litteratur­historia vid Åbo Akademi. Konstruktionen, som byggde på idéer av fransmannen Claude Chappe, bestod av tio fällbara luckor, som var och en var antingen ’synlig’ eller ’inte synlig’. Systemet har jämförts med dagens dataspråk med dess ettor och nollor.

1853 respektive 1855 öppnade den elektriska telegrafen i Sverige och Finland trafiken. I december 1877 öppnades de första fasta telefonförbindelserna i Stockholm och Helsingfors. 1885 var dessa städer redan världsledande när man såg till antalet telefoner i förhållande till befolkningen.

Alfred Rosling Bennett

Alfred Rosling Bennett.

Engelsmannen Alfred Rosling Bennett besökte under det tidiga 1890-talet många av Europas länder och studerade telefon­förhållandena ur olika synvinklar. Han var kritisk till den högtariffpolitik som upprätthölls i hans hemland. Telefonens betydelse för samhället skulle vara störst om den liksom i de nordiska länderna gjordes tillgänglig så enkelt och billigt som möjligt för så många som möjligt.

I sin bok The Telephone Systems of the Continent of Europe skrev han så här 1895:

”Det tycks vara något i det skandinaviska blodet som gör att innehav av många telefoner bidrar med något väsentligt till deras ägares lycka. Var än två eller tre svenskar, norrmän, danskar eller finländare av skandinaviskt ursprung samlas, så kommer de ofelbart att genast börja

bygga en kyrka, en skola och en telefonväxel. Vad annat i livet som är värt att ha kommer på andra plats.”

Precis hundra år senare var Sverige och Finland världs­ledande inom mobiltelefonin, både som dess utvecklare och användare. Grunden till detta lades vid ett nordiskt möte i Kabelvåg på Lofoten en vacker dag midsommarveckan 1969, när det svenska televerkets radiochef Carl-Gösta Åsdal föreslog att de nordiska televerken skulle undersöka möjligheterna att konstruera ett gemensamt mobiltelefonsystem.

Efter tolv år lanserades NMT, Nordisk Mobiltelefon. Systemet var utvecklat genom ett genuint samarbete med just de utgångspunkter som Alfred Rosling Bennett hade beskrivit. I dag vet vi att NMT blev urmodern till GSM, den digitala standard som lanserades 1991 och som i dag åttio procent av världens mobila kommunikation baseras på.

I den här berättelsen beskrivs pionjärskapet hos de nordiska televerken med betoning på tjugofemårsperioden 1977–2002. Först det tekniska pionjärskap som lade grunden för den senare utvecklingen både på hemmaplan och globalt. Sedan det pionjärskap som de svenska och finländska statliga teleoperatörerna stått för genom att initiera och leda telekomutbyggnaden på en rad marknader utanför hemländerna.

Parallellt skissas det dramatiska spelet då telekomvärlden avreglerades, då televerken blev till bolag och privatiserades och då de nordiska kollegerna insåg att de härefter för­väntades konkurrera med varandra. Många krafter väcktes till liv i denna process, vänner blev fiender och fiender vänner, miljarderna rullade, politiker föll.

Under resans gång blev Televerket till Telia, Tele Finland till Sonera och Telia och Sonera till Telia Sonera.

Tack till Telia Sonera, som gav mig möjlighet att under ett år arbeta med den här berättelsen.

 

Trevlig läsning!

 

Svenolof Karlsson

Första automatiska mobiltelefonin i USA

En inspirationskälla till de senare bärbara telefonerna var walkie-talkien. Denna var en handhållen tvåvägs kommunikations­radio (med så kallade halvduplex-kanaler, kommunikationen kan ske i en riktning i taget) som 1940 utvecklades av Galvin Manufacturing Company. Bolaget har se­nare blivit känt under namnet Motorola.

Walkie-talkien var förståeligt nog intressant för krigsmakten, men den öpp­nade en ny dimension för kommunikation även i det civila samhället.

Den 28 juli 1945, några veckor innan Japan kapitulerade i kriget mot USA, be­skrevs möjligheterna utförligt av kommis­sionären E.K. Jett i FCC (Federal Commu­nications Commission, USA:s myndighet för reglering av telekommunikationer och radiofrekvensspektrum), i en artikel ”Phone Me by Air” i Saturday Evening Post (veckomagasin känt för sina magni­fika illustrationer).

Jett såg framför sig en ’medborgar­radio’, Citizens’ Radio, där man skulle kunna kommunicera trådlöst med något han kallade en handie-talkie, en hand­buren kommunikationsradio, som vem som helst skulle kunna få licens för – utom utlänningar.

”Råkar du [som kvinna] ut för en olycka eller får problem med din bil? Då tar du fram din handie-talkie och kontak­tar polisen eller bilverkstaden eller – om det bara handlar om punktering – din man”, var ett av Jetts exempel. Ett annat handlade om husmodern som behöver

Amerikansk soldat med tidig walkie-talkie på ryggen.

Ur Saturday Evening Post 1945.

Ramsey McDonald och hans automatiska mobiltelefon. Bild tagen på femtiotalet.

Beskrivning av ett tidigt nät för mobiltelefoni.

grädde för middagen och då kan få gräd­den levererad till hemadressen efter kon­takt till mjölkmannen via handie-talkie.

Särskilt intressant skulle detta bli om kommunikationen styrdes till 460 MHz-bandet och låga sändareffekter användes, så lite som 1–2 watt. Då skulle räck­vidden vara kort och frekvenserna kunna ’återanvändas’ på bara något tiotal miles avstånd. Det skulle möjliggöra tusen­tals zoner för handie-talkies i USA, och eftersom 70–100 kanaler skulle kunna användas inom frekvensområdet, skulle miljontals användare på detta sätt kunna kommunicera trådlöst i landet, i den zon där de befann sig.

FCC började ge ut de första licenserna för denna typ av trafik redan under 1945.

Alltför många tekniska frågor förblev dock olösta för att Citizen’s Radio skulle fungera smidigt. Kanalerna delades av alla, men bara en station åt gången kunde sända. Om alla försökte tala i mun på varandra, uppstod problem.

De första mobiltelefonnäten

Det första kommersiellt drivna mobila telefonnätet för privata kunder öppnades av AT&T (American Telephone & Tele­graph Corporation) och syskonbolaget Southwestern Bell i St. Louis, Missouri, den 17 juni 1946.

Nätet baserades i början på sex ka­naler i 150 MHz-bandet, på grund av att kanalerna störde varandra tvingades man småningom gå ner till tre kanaler. Sam-

talen förmedlades manuellt, men kon­cep­tet spred sig snabbt. Innan året var slut hade AT&T lanserat motsvarande nät i tjugofem amerikanska städer. Maximalt tillät man 250 abonnenter på sex kanaler.

AT&T kallade sitt system MTS (Mobile Telephone Service), telefonerna byggdes av Motorola, medan Bellbolaget instal­lerade dem.

Den första automatiska mobiltelefonin

Det första automatiska mobiltelefon­systemet togs i drift den 1 mars 1948 i Richmond, Indiana. Systemet, som gick under namnet Dial Direct, hade utveck­lats av Ramsey McDonald och fungerade utan manuell betjäning så länge

samtalen fördes med abonnenter inom täckningsområdet eller hölls inom det fasta lokala nät som mobilsystemet hade kopplats ihop med.

Ramsey McDonald hade en bakgrund som chefingenjör vid polisradiostationen i Richmond och utvecklade systemet på uppmaning av det lokala telefonbolaget. McDonalds största problem verkar ha gällt relationen till regleringsmyndig­heten FCC, som först gav honom tillstånd att använda bandet 152–162 MHz i experi­mentsyfte, men sedan försökte specificera sitt regelverk så att licensen skulle ha tagits ifrån honom.

Slutligen accepterades systemet på villkor att huvudstationen för mobilnätet upprätthölls av en licensierad operatör

för det fasta nätet.

McDonalds exempel följdes av en del mindre bolag, främst transportföretag, i USA. På femtiotalet installerade han i liten skala sitt mobilsystem även i länder som Venezuela och Colombia.

1964 introducerade Bellbolagen en uppgradering av MTS till IMTS (Improved Mobile Telephone Service), med början i Harrisburg, Pennsylvania. Med IMTS-telefoner kunde man föra tvåvägs samtal, systemet öppnade för direkt uppringning och automatiskt kanalbyte. Dock var antalet kanaler så begränsat att systemet med nödvändighet blev förbehållet ett litet fåtal.

Sveriges kung Gustav V ringer till Finlands president Lauri Kristian Relander den 22 december 1928, det första officiella samtalet över den telefonkabel som hade lagts över Ålands hav.

Finlands president Urho Kekkonen tar emot en Ericofon av gode vännen Marcus Wallenberg, företrädare för Ericsson. Ericofonen började salu­föras samma år som Kekkonen tillträdde som president 1956.

Första automatiska mobiltelefonin i Sverige

I Sverige växte antalet fordon med land­mobil kommunikationsradio under femtio­talet till omkring 9 000, lokala och slutna system för polisväsendet, taxi, åkerier med flera. Ett särskilt kontor för planering, normer och godkännanden inom Tele­grafverkets Frekvensförvaltning måste i varje enskilt fall ge sitt tillstånd för sådan så kallad lokal förmedlings­verksamhet.

I kretsen av telefon- och radioingenjö­rer var man väl medveten om de mobila telefonnät som från 1946 öppnades i USA. Till de särskilt intresserade hörde Håkan Sterky, 1942 utnämnd till general­direktör för Telegrafverket (som i sam­band med sitt hundraårsjubileum den 1 november 1953 bytte namn till Tele­verket).

Några år efter kriget gav Sterky civil­ingenjörerna Ragnar Berglund på verkets radiobyrå och Sture Lauhrén på tekniska byrån i uppdrag att undersöka möjlig­heterna för ett automatiskt biltelefon­system. Berglunds huvudansvar blev radiodelen, Lauhréns telefondelen.

Nätet tilldelades fyra radiokanaler, frekvenserna lades liksom i USA i 160 MHz-bandet. Senhösten 1950 installerade Berglund och Lauhrén en provanläggning i Lidingö. De valde Lidingö för det höga vattentornets skull, 90 meter, som gav en bra placering för basstationen. Kopp­lingen till det fasta telenätet gjordes i den närbelägna telefonstationen i Lidingö villastad.

Måndagen den 3 december 1950

rullade Sture Lauhrén sakta fram i telegraf­verkets specialutrustade tjänstebil längs Vasavägen på Lidingö. Han slog telefonnummer 23 90 00 till Fröken Ur. Bland knastret kunde han höra fröken Urs välbekanta röst. Det fungerade!

Tillsammans med hustrun Disa åkte Sture Lauhrén sedan runt i Stockholm, trots att det var strängt förbjudet att ta upp privata passagerare i telegrafverkets bilar. De ringde alla de kände. ”Det var så spännande att jag inte kunde låta bli”, erkände Sture Lauhrén långt senare i Aftonbladet.

System Lauhrén

Resultatet av provdriften av Sture Lauhréns system föranledde Telegraf­verket att planera för två helautomatiska biltelefonanläggningar, en i Stockholm och en i Göteborg.

Växel och basstation för detta första automatiska system beställdes av LM Ericsson, medan SRA fick att ta fram fem biltelefoner. Under fem års provdrift, 1951–1956, användes de intensivt. Mot slutet av provperioden fick allmänheten stifta bekantskap med nymodigheten på flera utställningar. I radion skojade Stig Järrel om den otroliga manicken.

När systemet slutligen togs i kom­mer­siell drift, i Stockholm den 25 april 1956, introducerades benämningen mobiltele­fon definitivt. Systemet kallades Mobiltelefonsystem Lauhrén efter sin konstruktör (i efterskott döptes det om

Den mobiltelefonanläggning som användes vid de första lyckade försöken i Lidingö. Sture Lauhrén till höger, hans kollega på stations­avdelningen Ann-Margret Olsson till vänster.

Lauhréns mobiltelefon i användning.

Berglunds mobiltelefon i användning.

De tre herrarna på bilden är från höger Ragnar Berglund, Sture Lauhrén och Rolf Langborger.

Mobiltelefonsystemet MTD blev en betydande framgång i Sverige på sjuttiotalet. De här tre reklam­bilderna visar typiska användare av systemet. MTD var det första mobilsystemet i världen konstruerat så att det kunde användas också i andra länder, förutom i Sverige även i Norge och Danmark.

till Mobiltelefonsystem A, MTA).

De fyra samverkande kanalerna beräknades räcka för etthundra bilar, vilket sågs som ett rimligt antal inom ett basstationsområde. Räckvidden var 25–30 kilometer. Uppkopplingen tog ungefär åtta sekunder. Telefonen vägde omkring fyrtio kilo och krävde ett kraftfullt extrabatteri i bilen.

1957 fanns ett femtiotal biltelefoner i Stockholm och ett trettiotal i Göteborg. Ett tredje Lauhrénsystem för femtio bilar togs i bruk av Stockholms kommunala verk. Lauhrénsystemet togs ur drift 1969.

System Berglund

Kort efter att Lauhrénsystemet togs i bruk fick Ragnar Berglund i uppdrag att utveckla ett nytt modernare system, baserat på ett patent han utvecklat. De viktigaste nyheterna byggde på att styr­­kristaller och transistorer togs i bruk.

En provanläggning för Mobiltelefon­system Berglund (som senare började kallas MTB) med två radiokanaler och tretton mobila stationer började testas i Stockholm 1961. För detta system lades frekvenserna i 80 MHz-bandet. Tack vare ett delningsfilter kunde samma antenn

användas för sändning och mottagning.

Testerna och förbättringsarbetet tog denna gång tre år, 1962–1965, varefter Mobiltelefonsystem Berglund togs i kom­mersiellt bruk i Stockholm och Göteborg, två år senare i Malmö. Med Berglunds system kunde man småningom få ner vikten på en biltelefon till tio kilo – denna telefontyp levererades av SRA och AGA. MTB-systemet togs ur drift 1983.

System MTD

Med den så kallade Landmobilutred­ningen, som lades fram i augusti 1967,

togs början till det tredje systemet i ordningen. En ny automatisk mobiltelefontjänst med nationell täckning skulle utvecklas, benämnd MTC. En önskvärd egenskap var att användningen av mobiltelefonen skulle likna användningen av en vanlig telefon.

1969 väcktes tanken att MTC skulle utvecklas som ett samarbete med de övriga nordiska länderna. Behovet av bättre lösningar än MTA och MTB var dock akut. Beslutet blev att så snabbt som möjligt ta fram ett temporärt manuellt mobilsystem. Detta fick namnet MTD och

skulle vara operativt i väntan på MTC.

MTD togs i drift i slutet av 1971 och täckte inledningsvis ett område i Malmö, Trollhättan, Sundsvall, Göteborg och Karlstad. Senare byggdes MTD ut till alla större orter. MTD-systemet avslutades 1987.

De gamla NMT-hjältarna uppmärks­ammades av Telia Sonera i samband med 30-årsjubileet av den officiella NMT-premiären, som i Sverige ägde rum den 1 oktober 1981. Läs mer ›

Den här berättelsen kan i en engelsk version läsas på www.teliasonerahistory.com, rubriken The Pioneers.

 

Kommentarer är välkomna. Vänligen använd adressen storkamp@storkamp.com.

 

Läs första kapitlet om det här med mobiltelefoni. Kan det verkligen
vara något för framtiden?