Om hur nya prövningar tvingar Sonera till altaret,
varefter brudgummen visas på dörren.
Kort efter den tyska 3G-auktionen började problemen hopa sig för Sonera, med en händelselogik som i ett antikt drama.
Den 5 september var Kaj-Erik Relander med några kolleger i London för att möta finansfolk och placerare. Börskurserna hade fallit drastiskt från nivåerna under våren, kursen för Soneraaktien var nere på 43 euro. Det gällde att skapa ny entusiasm för bolaget och dess affärer. Då ringde styrelseordföranden Markku Talonen.
Talonens besked kom som en chock: ägarna godkände inte anställningsavtalen för ledningsgruppen, där flera av nyckelpersonerna var nyrekryterade. Talonen hade själv undertecknat avtalen tre månader tidigare och de hade accepterats av bolagets kompensationskommitté, där även finska staten var representerad. Men när politikerna sedan fick pappren på sitt bord, sade de nej.
Avtalens kompensationspaket var för generösa. Nivån skulle sänkas med 60 procent. Något förhandlingsutrymme gavs inte.
Kaj-Erik Relander: ”Det är exempel på sådant som inte ska kunna hända. Efter det här vände sig mitt eget team emot mig.”
En annan strid växte fram kring den italienska 3G-auktionen, som genomfördes i oktober. Pirjo Kekäläinen-Torvinen hade för Soneras del förhandlat fram en andel på 20 procent i ett konsortium Ipse 2000. Relander ville dra sig ur helt och hållet och även avstå
från de auktioner som förbereddes i Portugal och Schweiz. Den 6 oktober ställde sig styrelsen på Relanders sida.
Jouko Marttila beskriver i sin bok Sonera. Mitä todella tapahtui? hur Soneras styrelse nu splittrades. Pirjo Kekäläinen-Torvinen accepterade inte Relanders linje, utan kontaktade några av styrelsemedlemmarna, som ställde sig på hennes sida. Den 22 oktober samlades styrelsen till ett inofficiellt möte där förslaget var att Relander skulle avskedas. Saken avgjordes av att
ordföranden Markku Talonen stödde Relander och förklarade att i så fall skulle han också avgå.
I samband med kvartalsrapporten följande dag meddelades för första gången offentligt att Sonera inte skulle delta i flera 3G-auktioner och skulle se över sina åtaganden i syfte att minimera riskerna.
Aulis Salin var var i det här skedet fortfarande Soneras VD. I mars 2000 hade styrelsen utsett Kaj-Erik Relander till Salins efterträdare, dock med tillträde först vid nyåret 2001. Relander var efter höstens händelser beredd att ansöka om avsked, men övertygades av Salin, Talonen och statens ägarföreträdare Samuli Haapasalo om att stanna. Relanders krav var att bolaget i så fall måste få en mer samarbetsförmögen styrelse.
Vid bolagsstämman i mars 2001 skedde detta. Hela styrelsen utom en medlem, Jussi Länsiö, fick gå. Ny ordförande blev Tapio Hintikka.
Telia och 3G-licenserna
I fråga om 3G-licenserna gjorde Telia och Sonera helt olika val. För Telias del handlade detta till en del om att bolaget först var upptaget av fusionen med Telenor och därefter av börsnoteringen. Telia valde att delta i auktionen i Storbritannien, men drog sig ur när priset sköt i höjden.
Hösten 2000 kommenterade Jan-Åke Kark: ”Att bjuda över varandra i en hejdlös auktion är inte Telias strategi. Trots det låg jag sömnlös flera nätter
i april och undrade om jag gjorde rätt sen jag beslutat att Telia inte skulle vara med och bjuda på 3G-licenserna i Tyskland.”
Facit visar att sammanlagt nio av EU-länderna gick in för auktioner under 1999 och 2000. De operatörer som tävlade skulle uppfylla vissa grundläggande krav, men därutöver var det högsta erbjudna pris som fällde avgörandet. Sammanlagt betalade operatörerna i de nio länderna osannolika 130 miljarder euro för licenserna, alltså rätten att bygga och driva 3G-nät.
De nordiska länderna valde en annan väg. Finland fördelade fyra 3G-licenser redan i mars 1999 utan några täcknings- eller tidskrav alls på operatörerna. Sverige och Norge fördelade vardera fyra respektive tre licenser i slutet av 2000 med hårt specificerade krav. Danmark väntade till september 2001 och auktionerade då ut fyra licenser med vad som kan beskrivas som realistiska kravspecifikationer. Dominerande var alltså synsättet att mobiltelefoniutbyggnaden skulle utgå från samhällsnytta och inte primärt ses som en intäktskälla.
Beslutet i Sverige blev en sensation. PTS, den beslutande myndigheten, meddelade den 16 december 2000 att licenserna hade getts till Europolitan (som sedan blev Vodafone och sedan Telenor), Hi3G (sedan 3), Orange (som förvärvades av France Telecom) och Tele2. Däremot blev Telia utan.
Alla fyra utfäste sig att täcka minst 8 860 000 personer i slutet av 2003.
Tillstånden gällde till och med 2015. Möjlighet gavs att två eller tre av licensinnehavarna byggde nät gemensamt. Med andra ord kunde de ’fysiska’ 3G-näten i Sverige reduceras till två.
Rosengren mäklar 3G-samarbete
Att Telia förbigicks blev föremål för omfattande spekulationer. Till en del kan förklaringen ligga i att Telia inte använde de kunskaper om internationellt licensarbete som fanns i organisationen. De som hade varit med i hetluften runt om i världen engagerades aldrig i arbetet och uppfattade, med Bo Magnussons ord, Telias agerande i sammanhanget som ”synnerligen naivt”.
Den som nu reagerade snabbt var Björn Rosengren. ”Jag ringde Jan Stenbeck på Tele2 och frågade om han skulle kunna tänka sig att slå sig ihop med Telia i 3G-frågan. ’Hur då?’ ’Du har 3G-licens men inga pengar för att bygga ut ett nät. Telia har pengar, men ingen licens.’ Visst kunde Jan Stenbeck tänka sig att samarbeta. Sedan ringde jag Marianne Nivert och föreslog samma sak. ’Visst’, sade hon. Sedan träffades de i hemlighet i Köpenhamn och gjorde upp”, berättar Rosengren.
Den 8 januari 2001 meddelade Telia och Tele2 att de avsåg att samarbeta om Tele2:s licens. Två veckor senare meddelade Europolitan och Hi3G att de skulle bygga nät tillsammans, senare inkluderades även Orange i samarbetet.
Det visade sig snart att ingen av aktörerna hade förmåga att bygga 3G-nät i den takt som de hade utlovat.
