Erkki Tuomioja.
Olli-Pekka Heinonen.
miljarder euro i de tre utförsäljningarna och var med 53 procent ändå fortsatt huvudägare i företaget, som på sin topp hade en marknadsvärdering på 70 miljarder euro. Som nämnts fick svenska staten in precis lika mycket (enligt valutakursen hösten 2010), 63 miljarder kronor, när den sålde ut sin 30-procentiga del i Telia.
Tre vågor byggde på varandra, säger Kaj-Erik Relander: en enorm tillväxt på börsen, 2000-problemet (rädslan för att en bugg skulle få datorerna att krascha vid millennieskiftet) och Internetbubblan. ”Vi var en lönsam operatör på Nokias bakgård. De internationella investeringarna började gå bra. Vi hade duktiga ingenjörer, men vad skulle vi göra för att få ut mer värde av dem? En del av budskapet var att vi inte längre var en operatör, utan ett Internetbolag. Den profilen drev helt klart upp börskursen.”
Även de stora friarna ställde sig nu på rad. Relander fick frågor från
alla: Vodafone (Julian Horn-Smith), France Telecom (Michel Bon), Deutsche Telekom (Ron Sommer), T-Mobile (Kaj-Uwe Ricke), Telefonica (Juan Villalonga), Tele Danmark (Henning Dyremose).
Den ständiga invändningen hos friarna gällde statens ägarroll. Frågan engagerade politikerna i högsta grad. Ofta konstaterades att Finland skulle kunna bli av med hela sin statsskuld genom att sälja ut innehavet i Sonera. Idéerna bland politikerna var många om vad pengarna skulle användas till.
Samtidigt följde man fusionskarusellen i den större världen med skräckblandad förtjusning. I en jätteaffär i oktober 1999 köpte Mannesmann Orange. Kort därefter blev Mannesmann uppköpt av Vodafone i en ännu större affär. För att få accept för detta av de europeiska konkurrensmyndig-
heterna måste Vodafone sälja det nyss förvärvade Orange, varvid France Telecom bjöd högst i en huggsexa med bland andra KPN, amerikanska WorldCom och Telefónica.
France Telecoms köp av Orange blev klart i slutet av maj 2000. Några dagar senare flög France Telecoms VD Michel Bon till Helsingfors och ville köpa också Sonera. Villkoret var åter att finska staten skulle sälja ut sina aktier.
Några veckor senare, i slutet av juni, gav Finlands riksdag slutligen sin välsignelse för att gå ner till noll i ägande. Men då var Michel Bons förslag inte längre aktuellt.
Kaj-Erik Relander träffade tre gånger även Jan Stenbeck. ”Vi tyckte att det affärsmässigt kunde vara en bra idé att gå ihop, men också Stenbeck sade nej till att ha staten som delägare.”
Telia betraktades under alla dessa
Ron Sommer.
Juan Villalonga.
diskussioner som ett reservalternativ. ”Telia var i våra ögon överpolitiskt”, säger Relander. ”En affär med Vodafone skulle ha gett mest pengar till ägaren. Vodafone hade ett särskilt intresse för det vi hade åstadkommit i Ryssland, Turkiet och Östeuropa. Om Sonera skulle ha fått majoritet i de bolagen, skulle det ha varit den bästa investeringen för finska staten.”
Relander: ”Våren 2000 fick jag känslan att det här kanske inte skulle sluta på ett bra sätt. Det var så mycket förväntningar inblandade. Vi hade ett bra bolag, men ovanpå det låg en bubbla. Vi var en bra operatör med en övervärderad option.”
3G-licenserna skulle bli inträdesbiljett
En bild som låg bakom 3G-affärerna var att de gamla affärsmodellerna hade kommit till ett slut och att hela den gamla ekonomin, baserad på traditionell industri, var på väg att drastiskt
Ben Verwaayen.
Julian Horn-Smith.
förändra karaktär. Ett strategiskt beslut av Sonera blev att fokusera på Europa och sälja ut det som hade förvärvats på annat håll. Relander: ”Det framstår i efterhand som ett misstag.”
Utgångspunkten var att Sonera var för litet. För att kunna göra stora affärer var det ofrånkomligt med en stark partner. Relander: ”Eftersom ingen ville vara ihop med Sonera så länge staten inte släppte taget, så fick vi satsa på joint ventures.”
En inträdesbiljett för att kunna sitta vid förhandlingsborden blev 3G-licenserna. Huvuduppdraget i Sonera att agera i saken fick Pirjo Kekäläinen-Torvinen, som i tiden hade varit med och grundat mobiltillverkaren Benefon och var känd som en frän förhandlare.
Först i ordningen kom Spaniens 3G-auktion, som inleddes i januari 2000. Genom Pirjo Kekäläinen-Torvinen blev Sonera delägare med 15 procent i konsortiet Xfera Movile, som förvärvade en av de spanska licenserna
för 130 miljoner euro. Med det hade konsortiet alltså fått rätt att, till betydligt större kostnader, bygga nät och etablera sig som operatör.
I Storbritannien inleddes 3G-auktionen den 6 mars, vilket råkade vara just den dag då världens börser nådde all time high. Sonera deltog här som huvudägare med 67 procent i ett konsortium Spectrum tillsammans med Virgin Mobile (dotterbolag till Richard Bransons Virgin) och Marconi. Efter 91 anbudsomgångar under tjugotvå dagar, då nivån var uppe på 3,5 miljarder euro, kastade Spectrum in handduken. Relander: ”Vi var på väg in i en alltför stor marknad med alltför svaga partners.”
Den intressantaste marknaden ansågs dock vara Tyskland, med över 80 miljoner invånare och en mobiltäthet på bara 34 procent. Den 26 april 2000 beslöt Soneras styrelse att gå med i ett konsortium, Group 3G, som skulle delta i den kommande tyska auktionen. I Group 3G hette delägarna Telefónica, med andelen 40 procent, och Sonera och Orange med vardera 30 procent.
Finansieringen sågs inte som ett problem. Börsnoteringen av Turkcell i juni 2000 gav Sonera en intäkt på 680 miljoner euro, vilket användes för att avkorta skulder. Samma månad blev det klart att Deutsche Telekom köpte amerikanska Voicestream, där Sonera kunde räkna hem en vinst på osannolika 2,6 miljarder euro, vilket skulle användas för 3G-satsningen.
En komplikation blev France Telecoms köp av Orange. France Telecom
var redan delägare i ett konkurrerande 3G-konsortium i Tyskland och blev tvunget att gå ur Group 3G. Det innebar att Sonera och Telefónica måste öka sina andelar. Den 24 juli beslutade Soneras styrelse om strategin. Soneras långsiktiga mål skulle vara att äga 19,9 procent i den tyska 3G-operatören, men inledningsvis kunde ägandet vara 42,6 procent.
En lobbyinsats gjordes av tysken Martin Bangemann, som 1989–1999 var EU:s industrikommissionär och då särskilt hade profilerat sig som pådrivare i 3G-processen. Kort efter pensioneringen lät han sig rekryteras som konsult av Telefónica, träffade i den rollen Sonera flera gånger sommaren 2000 och förespråkade ett fördjupat 3G-samarbete mellan bolagen.
Satsningen i Tyskland byggde enligt Relander bland annat på pattern recognition. Denna visade en genomsnittlig kundintäktsökning inom GSM-telefonin i landet från 0 till 35 euro i månaden på tio år. Antagandet var att man genom de kommande 3G-tjänsterna skulle kunna räkna med en fortsatt ökning av månadsintäkten från 35 till 70 euro de kommande tio åren.
När auktionen inleddes i början av augusti vistades Relander på sitt sommarställe i Bromarv i södra Finland. Budgivningen kunde följas via Internet. I ett telefonmöte diskuterade han strategin med Pirjo Kekäläinen-Torvinen, som vistades på sitt sommarställe i östra Finland, och Telefónicas ordförande Cesar Alierta.
EU-kommissionären Martin Bangemann, till vänster, skakar hand med Eric Honecker, Östtysklands statschef 1976–1989.
Alierta meddelade att Telefónica skulle betala vad som behövdes för licensen. Soneras styrelse hade satt ett tak för licensen på hela tolv miljarder euro, men Relander ville inte gå över åtta miljarder. Under telefonmötet accepterade han dock ett något högre pristak.
Efter 173 anbudsrundor avslutades auktionen den 17 augusti. Tyska staten fick in 50,5 miljarder euro på de sex licenser som gavs ut. Sonera och Telefónica fick en av dem för 8,4 miljarder euro, av vilket Soneras andel var 3,6 miljarder.
I slutändan var Sonera den enda av alla operatörer som betalade sin licensavgift på överenskommen dag. ”Inte ens Deutsche Telekom betalade i tid. I Sonera hade vi i alla fall gjort arbetet klart i förväg”, berättar Esko Rytkönen.
Cesar Alierta, VD och styrelseordförande i Telefónica från 2000.
Relander: ”Givetvis satte vi priset för högt. I efterhand är det tydligt att det fanns för många emotionella element med. Det hände för mycket. Tysklandslicensen var ett sista försök, kanske lite desperat, för att komma in i Europa.”
En annan missbedömning gällde 3G-teknologin, som bara var i sin linda. Relander: ”Kalkylen räknade inte med att 3G-terminalerna skulle försenas så som de gjorde. När 3G kom i gång i större volym 2004–2006, hade ju redan halva tioårsperioden gått. Vår bild var alltförför optimistisk. Vi tittade på GSM-tillväxten 1993–1999, men när det gällde ett så här stort beslut borde vi ha tittat på trenderna i ett trettioårsperspektiv.”
3G-auktionerna fick förödande följder för operatörernas ekonomi. I nästa steg drabbade det tillverkarna i form av tappade beställningar. Den röda kurvan visar operatörernas löpande driftkostnader, den blå linjen deras investeringar. Ur internt Ericssonmaterial.
En första känning av 3G gavs i Tokyo i september 2000, då en testgrupp
på några tusen användare fick börja pröva tidiga 3G-tillämpningar hos operatören Docomo.
’Ett stort mått
av rävspel’
”Idén var inte att bygga ett internationellt bolag, utan att sälja det dyrt. 3G-licensen i Tyskland var en biljett till de bord där de stora bolagen köpte och sålde varandra. Sonera var nära att bli sålt. Det hade varit en lycka för många, även för finska staten. Här fanns ett stort mått av rävspel. Alla visste att alla i någon mån bluffade.”
(Matti Makkonen)
