Om den långa och tuffa kampen om GSM-
standarden och om den oväntade segraren.
I december 1986 var televerken i Sverige, Danmark och Norge mogna att lansera NMT 900. Särskilt från dansk sida drev man på. Danmark är litet och tätbefolkat, och den snabba abonnenttillströmningen pressade nätkapaciteten till det yttersta.
I en dansk studie konstaterades att även om man återanvände varje frekvenskanal maximalt inom Danmarks gränser, gick det med den befintliga cellstrukturen inte att pressa in tillräckligt mycket kapacitet i NMT 450. Dessutom talade abonnenterna dubbelt mer än prognostiserat.
I Danmark kunde från början 80 procent av landytan täckas av systemet, medan man i de övriga nordiska länderna inledningsvis fick nöja sig med täckning bara i de större städerna.
I Finland togs NMT900-nätet i kommersiell drift i mars 1987. Tele Finland hade redan tidigt, i december 1984, beställt en växel för NMT 900 av Nokia. Det var den första NMT-växel som Nokia tillverkade och den togs i bruk enligt tidplan i oktober 1986, men inte i Finland utan i Turkiet. Nokia hade fått en brådskande beställning på ett turkiskt NMT-nät och hade bara denna enda växel att leverera. Tele Finland fick vänta.
För Tele Finland kom det turkiska NMT-projektet att få betydelse för framtiden. Nokia lånade nämligen in Tele Finlands Raine Mönkkönen som konsult, för att planera och bygga NMT-nätet i Turkiet. Mönkkönen bodde av detta skäl i Ankara i två och ett halvt år
och arbetade upp kontakter som hans kolleger senare kunde bygga sitt säljarbete i Turkiet på.
Inför GSM-avgörandet
1986 var också året då de fyra fransktyska utvecklingsprojekten inom digital radioteknik skulle leverera sina slutförslag. Det beslöts att utvärderingen skulle ske inom ramen för GSM, där en av arbetsgrupperna redan hade definie-
rat metodologin för ett test.
De fransktyska kandidaterna representerade industriföretagen Alcatel/
SEL, LCT, Philips och Bosch. GSM-gruppen gjorde klart att också förslag från övriga kandidater var välkomna. Till testplats utsågs det franska televerkets laboratorier nära Paris i slutet av året.
”Först nu insåg vi i Norden allvaret i det fransktyska samarbetet”, säger Östen Mäkitalo. ”Vi var tvungna att snabbt skaka fram egna kandidater. Allra viktigast var att GSM skulle kunna använda samma infrastruktur som NMT‑systemet. För oss blev det livsviktigt att vinna den här tävlingen”, säger han.
På nordiskt håll anmälde sig Televerket, ERA (Ericsson Radio Systems),
Mobira (Nokia) och det lilla norska laboratoriet ELAB, knutet till Norges tekniska högskola och företrätt av Torleiv Maseng, som kandidater.
Under hösten försökte Östen Mäkitalo forcera arbetet på sitt laboratorium. Konceptet fick namnet MAX (Mobile Access Extension) och hade tio TDMA-kanaler per bärvåg. Man fick dock inte detta att fungera med tillräckligt bra prestanda. Framför allt gick det inte att få fram den nödvändiga utjämnaren (decision feedback equalizer, DFE) vid demoduleringen av radiosignalen.
Östen ringde sina kolleger på Mobira och ERA och frågade hur långt de hade kommit. Alla arbetade med praktiskt taget identiska lösningar med samma typ av utjämnare, men ingen av dem var färdig.
”Jag befarade då att ingen skulle hinna få fram utjämnaren. Under allhelgonahelgen beslöt jag att avbryta vårt projekt och satsa den återstående tiden på ett alternativt koncept, där tidsdispersionen inte skulle ha så stor effekt och utjämnaren inte spela så stor roll.”
”Vi ville absolut inte ge walk-over, men vi kunde heller inte berätta för GSM-gruppen hur oprövad vår lösning var. Då hade vi inte tillåtits delta”, säger Östen Mäkitalo.
Ännu i bussen på väg till Paris arbetade gruppen med detaljerna. Ett oväntat problem mötte i tullen. Bussen var full med mätinstrument och de franska tullmyndigheterna krävde att sällskapet skulle visa att licenserna för instrumenten var i ordning. I sista stund släpptes Televerkets folk dock i väg.
Avgörande Paristest
med åtta tävlande
Testerna blev dramatiska och blev ett vägskäl för hela den kommande mobiltelefonutvecklingen. Testerna ägde rum under åtta veckor, en vecka per kandi-
dat. ELAB skulle egentligen ha kommit först i ordningen, men en begäran om att få vänta till sist accepterades av de övriga. ELAB var sällskapets Benjamin och kunde behöva de sju veckorna extra för sitt utvecklingsarbete.
En och annan drog på munnen åt ELAB, bestående av Torleiv Maseng och hans kollega Odd Trandem: ”Since ELAB is attached to a Technical institute and has no manufacturing capability, it would appear to have little
chance of success”, skrev tidskriften Communications System Worldwide i ett höstnummer.
Torleiv Maseng berättar att Odd och han för sin del med viss förundran betraktade hur kandidaterna från de stora firmorna kom med hela karavaner av lastbilar. Deras egen utrustning rymdes i två små trälådor.
Kriterierna för GSM-specifikationerna hade alltså bestämts tidigare. Det system som valdes måste vara väsentligt bättre än existerande analoga system i åtminstone ett avseende och minst lika bra som dem i övrigt.
Det framgick att två av de fransktyska kandidaterna byggde sina förslag på bredbands-TDMA (kanalbredd 2 MHz), de två övriga på smalbands-TDMA (kanalbredd 300 kHz). Alla nordiska system byggde på smalbands-TDMA.
Paristesterna visade snabbt att den digitala lösningen var överlägsen den analoga och att ljudkvaliteten vid en
hastighet på 13,4 kbps höll den nivå som krävdes som standard i de publika fasta näten. ”Det var en grundläggande fråga som hade legat oavgjord på bordet i GSM-arbetet i över fyra år, och med detta var den äntligen löst”, säger Thomas Haug.
Oväntad segrare
Segraren i Paris blev… ELAB. Det som avgjorde saken var att Torleiv Maseng hade fått fram den bäst fungerande utjämnaren.
Maseng hade ett hemligt vapen i Viterbis algoritm. Denna presenterades av den italiensk-amerikanske ingenjören Andrew Viterbi 1967 och har med åren fått användning i många sammanhang. Masengs förtjänst var att hitta dess tillämpning som kanalutjämnare.
Hur kom Maseng fram till det?
”Jag hade genom finansiering från det norska televerket under fyra år fått möjlighet att testa olika idéer. Vid den här tiden betraktades radioreflexerna
som ett stort problem, men jag såg att de också innebar en möjlighet eftersom de erbjöd diversitet. Det var där Viterbialgoritmen kunde tillämpas, förutsatt att man mätte kanalen hela tiden, ungefär som en radar”, säger Torleiv Maseng.
Maseng och hans kollega Odd Trandem hade också en medhjälpare i superdatorn Cray, som Norges kung Olav hade skänkt till högskolan på dennas 75-årsdag.
”När vi åkte ner till Paris för våra tester var vi säkra på att vinna”, säger Torleiv Maseng. Framför allt var ELAB:s system bäst på att hantera det signalkaos som uppstår då radiosignalerna reflekteras och studsar mot bygg-
nader och andra hinder i topografin.
”Kanske vann vi för att vi kunde leka mer än de övriga. Konkurrenterna hade stora, tunga projektorganisationer och ett starkt krav på sig att tjäna pengar”, säger Torleiv Maseng.
Maseng var en populär segrare såtillvida att han inte representerade någon stor tillverkare. ELAB:s vinst basunerades ut som en seger i världsmästerskapen i teknik, men det intressanta var att de nordiska lösningarna alla låg nära varandra.
För de politiskt hårt uppbackade fransktyska kandidaterna var resultatet en svår motgång. Ett grundproblem
var att deras bredbands-TDMA-lösning var lämpad för storstäder, men oekonomisk för användning i glest befolkade områden. Här gick en tydlig skiljelinje mellan nordborna och de övriga. I Norden var det självklart att försöka täcka in hela befolkningen, men i Frankrike och Tyskland var det inte prioriterat.
Politiskt spel och nattmackor
Men även om det tekniska GSM-slaget i och med Paristesterna var över, så återstod det politiska. Och nu låg mycket prestige i potten. Arenan var GSM-mötet i Funchal, Madeira, den 16–20 februari 1987.
”Mötet skilde sig från alla tidigare GSM-möten genom att det politiska inslaget var så starkt – något som vi som tekniker inte hade någon makt över. Saken blev inte mindre komplicerad av att inga politiker var närvarande”, säger Thomas Haug.
Madeiramötet har i GSM-historien fått legendariska dimensioner. För- och nackdelarna med bredbands- och smalbands-TDMA diskuterades till mycket sent på kvällarna. Thomas Haug berättar hur svultna delegater en gång när klockan passerat midnatt gjorde en raid igenom kylskåpen i konferensköket. Det enda de hittade var sardinburkar, dock ett stort lager. ”Allt gick åt. Om våra värdar lade märke till sardinförlusten, så sade de i varje fall inget.”
Tretton av de femton representerade länderna förespråkade smalbands-TDMA enligt det nordiska konceptet
