Om det här med mobiltelefoni.
Kan det verkligen vara något för framtiden?
En vacker höstdag i Köpenhamn 1977, vid porten till det danska televerket, stötte de på varandra för första gången, Tony Hagström, ny generaldirektör för Televerket i Sverige, och Pekka Tarjanne, ny generaldirektör för post- och televerket i Finland. Båda var 40 år gamla, Pekka hade tillträtt sin tjänst en månad före Tony. De tog varandra i hand och hälsade hjärtligt, medvetna om att de säkert skulle ha mycket att göra med varandra under lång tid framåt.
Inom kort satt Tony och Pekka i avspänt samspråk med tre andra herrar, generaldirektörer även de. Deras värd Poul Hansen företrädde förstås det danska televerket, medan Per Øvregard och Jon Skulason företrädde de norska och isländska televerken.
De fem skulle snart komma att skriva historia, men det visste de inte då. Det skulle de inse först några år in på nästa årtionde, då inbjudningar började komma från hela världen för att de skulle berätta de nordiska televerkens succéhistoria.
Den här dagen var de fem generaldirektörerna inställda på diskussioner och förhandlingar i flera stora och komplicerade frågor. Ekonomisk depression rådde i spåren av oljekrisen, med dramatiska nedläggningar av varven och med kris också inom stål- och bilindustrin. Både Sverige och Finland hade redan devalverat två gånger under året.
En av mötets stora frågor gällde satsningen på ett nordiskt datanät, DATEX. En annan fråga var satellitsamarbetet,
där de nordiska länderna redan upprätthöll två gemensamma markstationer. Den politiskt brännande frågan nu var Nordsat, den satellit som skulle förmedla TV-program mellan de nordiska länderna.
Ännu en diskussionspunkt gällde NMT, Nordisk Mobiltelefon, det gemensamma nordiska system för mobiltelefoni som hade förberetts i flera år, men som fortfarande var långt från ett förverkligande.
Ingen kunde tänka sig att mobiltelefonin skulle utvecklas till någon stor affär. Men den grupp av unga ingenjörer som ägnade sig åt saken var duktiga och entusiastiska, och i ett generaldirektörsperspektiv var det viktigt att det i organisationen fanns medarbetare som fick tänka framåt och ta ut svängarna lite.
En svårighet med NMT var att det inte fanns något att jämföra med. Ingenstans i världen fanns en så avancerad mobiltelefoni som den som NMT-teknikerna ville bygga.
Tony och Pekka var i varje fall inte rädda för att fatta beslut. Båda var också väl förfarna i politiska miljöer och de konster som där behövdes. Tony var doktor i nationalekonomi och hade blivit känd som beslutför (’hårdför’ enligt sina kritiker) statssekreterare i industridepartementet. Några tekniska insikter av betydelse hade han dock inte.
Pekka kunde däremot teknikfrågorna väl. Han var professor i teoretisk fysik och hade under tre år även varit trafik-
minister, med ansvar för telefrågorna. Det politiska spelet deltog han i som partiledare för de finska liberalerna.
Under en stund vid detta möte gavs bakgrunden till NMT-projektet. Det gick tillbaka på ett beslut på den nordiska telekonferens som hade ägt rum i Kabelvåg i juni 1969. Det första projektmötet för NMT, med utvalda tekniker från alla de nordiska televerken, hade sedan hållits i Televerkets lokaler i Farsta den 14–15 januari 1970.
Vid telekonferensen 1975 hade NMT antagits som gemensam framtida nordisk mobiltelefonstandard. Målet var att NMT skulle kunna tas i bruk 1981.
Vid Köpenhamnsmötet 1977 lyftes en fråga fram speciellt: vilken växel skulle användas i NMT? Det var hög tid för de nordiska televerken att gå ut med offertförfrågningar gällande basstationer och växlar. Specifikationerna behövde med nödvändighet vara nordiskt samordnade.
Generaldirektörerna noterade att NMT-gruppen hade sin åsikt klar: det var AXE man ville ha. Denna växel, som precis stod inför sin lansering för den fasta telefonin, var den överlägset bästa när det gällde att hantera de krav som ställdes av NMT.
Vad var AXE?
Vad var AXE då?
Också AXE-projektet gick tillbaka till ett möte 1969. Både LM Ericsson och Televerket var vid sextiotalets slut i färd med att utveckla datorstyrda växlar. Men för båda gick arbetet långsam-
