Pionjärerna

Kapitel 3

Om hur en aggressiv konkurrent hinner före just
när Televerket har utlyst sin NMT-premiär.

Televerkets officiella NMT-premiär bestämdes ske i Televerkets växelstation i Hammarby, där den första MTX:n var placerad, och datumet till den 1 oktober 1981. Kommunikationsminister Claes Elmstedt vidtalades för att i närvaro av generaldirektörerna för de nordiska televerken ringa det första officiella samtalet.

Men mycket skulle hända före det.

Den 1 september 1981 blev Saudi­arabien först med att ta i bruk NMT. Bakom detta låg en affär som LM Ericsson i samarbete med Philips hade vunnit i Saudiarabien – det var det största kontrakt som någonsin hade tecknats i telekomvärlden. Affären gällde byggande av ett helt nytt fast nät i landet. En av de tilläggsbeställningar som följde gällde ett mobiltelefonnät i de tre största städerna.

Turligt nog för LM Ericsson hade bolaget ju nyligen beslutit att utveckla den mobila växeln MTX. Snabbt och effektivt fick Saudiarabien nu ett mobil­telefonnät med världsledande teknik.

De nordiska televerken kunde inte klaga på att det. De hade ju medvetet inbjudit världen till att ta för sig av tekniken. Däremot kom en annan sak att störa humöret. En vecka före Tele­verkets NMT-premiär lanserade en konkurrent mobiltelefoni i Sverige.

Förhistorien var lång. Sverige hade i motsats till de flesta länder aldrig eta­blerat något formellt monopol för tele­verk­samhet. I praktiken hade det heller inte behövts. 1918 köpte det dåvarande Telegrafverket nätet från den enda

Mobiltelefon av Hotlinetyp i användning i Saudiarabien i slutet av åttiotalet.

kvarvarande större privata konkur­renten, Stockholms Allmänna Telefon, och kunde i kraft av sin ställ­ning styra verksamheten i stort enligt eget gottfinnande.

Just 1918 hade Telegrafverket också fått en radiobyrå, som framför allt hade att bestämma över radiofrekvensernas användning. De första tillstånden för radiotelefoni gavs på 1930-talet för polisen, taxi, åkerier och andra.

Men den riktiga pionjären blev Wikanders Ur & Optik i Jönköping som 1964 fick operatörsområde med manuell koppling av telefonsamtalen.

Stenbeck kliver fram

Femton år senare, efter många turer och fusioner, drevs mobiltelefonverk­sam­heten av företaget Företagstelefon

AB. 1980 köpte företaget sin största konkurrent och samlade därigenom på sig sammanlagt 1.900 abonnenter. Med detta hade Företagstelefon förköpt sig, men räddades av ett företag vid namn Kinnevik. Huvudägaren hette Jan Stenbeck.

Stenbeck hade större ambitioner än detta. I USA hade han grundat bolaget Millicom 1979 med avsikt att söka de licenser för mobiltelefoni som små­ningom förväntades bli utbjudna där. Då licenserna lät vänta på sig satsade Stenbeck på Sverige. I oktober 1980 ansökte Comvik, lanserat av Stenbeck, om att få driva ett automatiskt mobiltelefonsystem med de frekvenser som Företagstelefon använde.

Televerket vägrade, men Comvik överklagade och fick rätt att ansluta sitt system till det allmänna telefonnätet – på villkor att mobilnätet drevs manuellt. Våren 1981 fick Comvik sina radioväxlar för manuell drift godkända av Televerket – de krav som ställdes beskrivs som så hårda att inte ens verkets egen testutrustning alltid räckte till.

Och nu öppnade Comvik under buller och bång alltså mobiltelefoniverksamhet en vecka före Televerket. Betoningen låg på låga priser och på kunder i det tättbefolkade Stockholmsområdet, där lönsamhet var lättast att nå. Sverige kom genom detta att bli först i världen med konkurrerande operatö­rer inom mobil­telefonin.

Under lång tid var tonläget spänt mellan de två konkurrenterna. Tele-

MTD-systemet sysselsatte flera hundra telefonister, som förmedlade de mobila samtalen.

verket fick fullt flankstöd av Ericssons VD Björn Svedberg, som i ett brev till regeringen framhöll att en snabb utveckling av NMT skulle bidra till att trygga sysselsättningen i Sverige.

Det som aldrig berättades utåt var att de två fienderna i tysthet förhandlade. Televerket satt nämligen med flera hundra telefonister i det manuella mobilsystem, MTD, som Televerket hade drivit sedan 1971. I och med NMT skulle de småningom bli utan arbete.

”Frågan var om Comvik skulle kunna ta över dem och erbjuda avancerad sekreterarhjälp till företag och andra kunder. Villkoret var att Comvik skulle göra detta genom NMT-nätet – och sam­tidigt avstå från sitt eget. Sam­arbetet föll på målsnöret”, säger Bo Magnus­son, som var affärsansvarig för de

Den första digitala växeln AXE togs i bruk i Åbo 1978.

landmobila teletjänsterna på Televerket Radio vid denna tid.

Underskattad efterfrågan

Hur stort skulle NMT bli? Inför premiären 1981 gav Bo Magnusson prognosen en halv miljon abonnenter i Norden inom tio år.

”Alla skakade på huvudet. Vi fick veta att vi skulle återkomma men inte med vilt önsketänkande utan med realistiska siffror. Då beslöt vi räkna baklänges över en tioårsperiod. Hur många abonnenter krävdes för att med acceptabel avkastning finansiera de investeringar som behövdes för att bygga ut och driva nätet? Vi kom till 45.000 och lade fram det. Den siffran presenterades sedan som Televerkets officiella prognos”, säger Bo Magnusson.

Ellemtel firar sitt tjugoårsjubileum. Ericssonhistorikern John Meurling, Televerkets tidigare generaldirektör Bertil Bjurel och chefteknikern för AXE, Bengt-Gunnar Magnusson.

Ett problem var olöst vid premiären – det var svårt att få tag på telefoner. Typgodkännandet av dem drog ut på tiden med följd att återförsäljarnas utbud i början var ytterst begränsat. Däremot fungerade tekniken som den skulle vid NMT-premiären.

I Osloområde togs NMT i bruk den 10 november 1981 och i Danmark i januari 1982.

I Finland kom den sena beställningen av MTX, alltså växeln till NMT, att i någon mån försena premiären. Den installerades för tester i Lahtis i decem­ber 1981 och togs i kommersiellt bruk den 1 mars 1982. Den högtidliga invig­ningen skedde på Byggmästarnas hus i Helsingfors och ackompanjerades av en

Kommunikationsminister Ulf Adelsohn inviger AXE i Ulriksdal och Sävedalen 1980.

större annonskampanj. Att NMT artade sig till succé märktes snart. 1982 var abonnenterna i Norden sammanlagt 35.000 och trafiken växte mer än prognosen.

I september 1982 introducerades roaming över landsgränserna – en världsnyhet. Eftersom länderna hade olika nummerplaner och utlandsprefix, fick abonnenten själv med en brytare på telefonen ställa in i vilket land han eller hon befann sig.

Under 1983 steg antalet abonnenter i Sverige till 45.000, det antal som officiellt hade prognostiserats till år 1990. Prog­nosen skrevs upp till 100.000.

Cellindelning

De facto blev NMT-näten snart överlas­tade i alla de nordiska länderna. Under

Tidiga NMT-telefoner

Televerkets generaldirektör Tony Hagström i mitten, Sören Carlsson (senare Wallinder) till vänster, Bo Magnusson till höger.

Kaj Lindfors.

NMT-gruppens öppna standard och inbjudan till leverantörerna att utveckla mobiltelefoner betalade sig i form av ett stort utbud och genuin konkurrens.

Ur Televerkets reklammaterial för NMT. Bilden till höger ingick i en kampanj med rubriken ’Jag reser med lätt bagage’ som blev en stor framgång.

perioder fick man upprätthålla kölistor för abonnenter som anmälde sig. I Oslo tvingades man till och med införa stopp för nya abonnemang.

Ett sätt att komma tillrätta med överbelastningen var att utforma NMT-näten utgående från mindre celler. Denna process inleddes i Finland redan i slutet av 1983 och pågick under hela åttiotalet. I Stockholm omkonfigurerades NMT-nätet till en småcellsstruktur under en intensiv helg vintern 1984. Nya basstationer placerades ut i bland annat kända höghus som femte Hötorgsskrapan, Skatteskrapan och Alviksskrapan.

”Förändringen var inte reversibel, utan det var tvunget att systemet skulle fungera efter uppgraderingen, och det gjorde det”, säger Östen Mäkitalo. Han beskrev i tidskriften Tele senare hur kapaciteten i det svenska NMT 450-systemet på detta sätt kunde mång­dubblas.

Trots detta kom NMT snart på nytt att slå i kapacitetstaket. Redan innan åttiotalet var slut hade Sverige 250.000 NMT-abonnenter och övriga Norden lika många. Bo Magnussons prognos hade alltså träffat mitt i prick.

Europeiskt mobilkaos

När omvärlden lärde känna NMT, uppstod reaktioner av två slag. Den ena gick ut på att skaffa sig systemet, den andra att konstruera ett eget. Problemet med det sistnämnda var att det systemet i så fall varken skulle bli kompatibelt med NMT eller med system som

Vintern 1984 fick Stockholms centrala delar ett småcellsystem med basstationer placerade bland annat i den så kallade femte Hötorgsskrapan.

andra utvecklade. Om man inte sam­arbetade mellan länderna. Och det gjorde länderna utanför Norden inte.

Philippe Dupuis, som senare kom att leda fransmännen i det europeiska mobiltelefonisamarbetet, berättar att man 1981 i Frankrike insåg att landet hamnat på efterkälken inom mobiltele­fonin.

Kort efter NMT-premiären besökte Dupuis med en fransk delegation Televerket. Han berättade att Frank­rike nu hade börjat förberedelser för ett NMT-system i 900 MHz-bandet. Thomas Haug kommenterade att man i de nordiska länderna planerade för att framdeles gå upp på samma frekvens, men digitalt. De facto hade man i Norden redan gjort en hel del prelimi­närt arbete för detta.

Dupuis blev så överraskad att han

upprepade den fråga han nyss hade ställt, för att försäkra sig om att han hade förstått Haug rätt. ”Menar du ett fullt digitalt system som skulle kunna arbeta till exempel i radiotekniken TDMA. Thomas bekräftade att det var på det sättet.”

Under följande år, 1982, var NMT på allas läppar i telefonvärlden. De nord­iska ingenjörerna hade skapat något som man i andra länder överhuvudtaget inte sett som genomförbart förrän i en obestämd framtid. Efter Saudiarabien blev Holland det första ickenordiska land som beställde ett NMT-nät. Sedan följde Schweiz och Spanien.

Den 23 juni 1982 hade Thomas Haug och sju kolleger från NMT-gruppen – från Televerket Östen Mäkitalo och Bo Magnusson och från Tele Finland Matti Makkonen och Kalevi Teräsvuo – inbju­dits till London för att presentera NMT för en stor församling av teletekniker från Storbritannien, Frankrike, Västtyskland och flera andra europeiska länder.

Bo Magnusson: ”Det här var ett av de minnesvärda tillfällena i NMT-historien. Vi var högt aktade hedersgäster och fick höra John Carrington från British Tele­com och Philippe Dupuis från France Telecom offentliggöra planerna på en gemensam brittiskfransk NMT-tjänst i 900 MHz-bandet. Carrington och Dupuis delade också mycket artigt och broderligt på ordförandeskapet under mötet.”

Evenemanget avslutades med att hela sällskapet gjorde en båttur på Themsen

Minnesvärda NMT-möten

Minnesvärd båttur på Themsen den 23 juni 1982. Sittande från
vänster Bjørn Løken, Thomas Haug, Östen Mäkitalo,
Kalevi Teräsvuo och Marius Jacobsen.
Stående från vänster Arild Børresen,
Bo Magnusson och Matti Makkonen.

Bilder från ett NMT-möte i Helsingfors. Föreläsare nedan är Thomas Haug. Bland dem som i övrigt
skymtar på bilderna finns Kalevi Teräsvuo, Hans Myhre och Bjørn Løken.

ner till Greenwich. ”Vi fick lyssna till en välljudande jazzorkester, dricka mycket gott vin och hade det väldigt trevligt. Vi var naturligtvis stolta över att två av världens ledande telekomländer hade valt vårt system”, säger Thomas Haug.

För hans egen del kom dagen för Londonbesöket att bli minnesvärd också av en annan orsak. Den 23 juni 1982 hölls nämligen ett möte inom den europeiska samarbetsorganisationen CEPT:s telekommission i Wien där beslutet blev att tillsätta en grupp för att studera framtidens paneuropeiska mobiltelefonisystem. Gruppen skulle heta Groupe Spécial Mobile, GSM, och Thomas Haug utsågs till dess ordförande.

”Jag visste ingenting om det och var heller inte tillfrågad om saken. Men någon vid Londonmötet informerade mig om att jag samma dag hade utsetts till ordförande i en ny arbetsgrupp”, säger Thomas Haug. Han fick senare veta att han föreslagits av sin chef Torsten Larsson.

’Om du ber mig om lov, måste jag säga nej’

”Det var i mitten av sextiotalet. Vi höll på med stereoutsändning på Televerkets radiolaboratorium. En dag hade vi kommit så långt att vi ville testa vårt stereosystem över Nackasändaren under verklig programtid, och då gick jag till den ansvarige chefen, han var näst högst på hela Televerket. Jag sade att nu har vi kommit så här långt och jag behöver be om lov för att lägga ut signalerna under programtid. Då sade han till mig så här: ’Hörru Östen, om du ber mig om lov så måste jag säga nej.’ ’Tack’, sade jag, och så gick jag och lade ut signalerna.

Det här var en anda på min arbetsplats. Det är väldigt viktigt när det gäller både innovationer och annat att den högsta ledningen, på något sätt, fungerar som beskyddare för verksamheten. Den här episoden lärde mig att det är lättare att få förlåtelse än att få tillstånd.”

(Östen Mäkitalo, 2008)