Om hur staten börjar släppa ägandet och vad som
händer när politikerna möter marknadens krafter.
Avreglering och konkurrens blev ett mantra för nittiotalets politiker, och mobiltelefonin blev det stora beviset på mantrats kraft. En helt ny bransch växte fram som från ingenting och vägleddes från första början av idén om konkurrens. För EU blev den osannolika framgången för GSM samtidigt ett exempel med hög skrytfaktor i fråga om europeisk dynamik.
Sverige rankades i nittiotalets början tillsammans med Nya Zeeland som den mest liberaliserade telemarknaden i världen. På OECD:s liberaliseringsindex fick de två länderna 16 poäng, USA:s poäng var 14,5 och Storbritanniens 14. Finland fick 8 poäng, Frankrike 3,5 poäng, Tyskland och Norge 2 och Danmark 1.
Sverige och Finland var särskilt attraktiva som testmarknader för de stora aktörerna i telekomvärlden. De två marknaderna hade en hanterbar storlek, båda var tekniskt i framkant.
Samtidigt var de nordiska operatörerna som framgått hett eftertraktade som partner. Bo Magnusson: ”Vi hade ett gyllene tillfälle i Norden att gemensamt kapitalisera på vår styrka inom mobilområdet. Nyckeln låg i att transformera tekniksamarbetet till ett expanderande merkantilt samarbete.”
Ett statligt televerk hade emellertid begränsade möjligheter. För att kunna konkurrera på en marknad behövs ett marknadstänkande. För att kraftfullt kunna genomföra stora affärer behöver man snabbt kunna finansiera dem. Översatt till den verklighet som växte
fram under nittiotalet: det var nödvändigt att bolagisera verksamheten och att som ett följande steg gå på börsen.
I Norden var Danmark först ute på den resan. 1986 formerades den dominerande delen av televerksamheten i landet i fyra regionala bolag, medan ett femte, Telecom A/S, tog hand om den internationella trafiken. I november 1990 antog Folketinget en lag som gav grunden för ett landstäckande telefonbolag, Tele Danmark, som snart förvärvade de regionala bolagen.
1992 föreslog Tele Danmarks VD Hans Würtzen att ett nordiskt holdingbolag skulle bildas och börsnoteras och ges ställning som en dominerande minoritetsägare i alla de fem nordiska teleoperatörerna. Tony Hagström sade nej. Inget av de övriga nordiska televerken var ännu bolagiserat, ett
holdingbolag av den tänkta typen beskrevs som en finansiell hybrid.
Med detta klart gick Tele Danmark sin egen väg. I april 1994 sålde danska staten ut 49 procent av bolaget till internationella och danska investerare för 19 miljarder danska kronor. I en fortsatt sammansmältningsprocess förvärvade Tele Danmark landets återstående små lokala telebolag. 1996, då den danska marknaden blev helt avreglerad, stod Tele Danmark alltså väl berett.
Televerken blir bolag
När Pekka Vennamo blev minister (andra finansminister 1983–1987, trafikminister 1987–1989) lärde han sig den politiska regeln att varje ministerium årligen förväntades öka sina utgifter lika mycket i statsbudgeten. Ett ständigt särfall var trafikministeriet, som alltid behövde nya pengar för investeringar inom telesektorn. Som trafikminister tog han återkommande fighter i regeringen i saken när tilläggsbudgeterna förhandlades fram.
Det var ett akut behov för Post & Tele att kunna fatta egna beslut och ta egna lån, och det möjliggjordes genom att verket från och med 1990 fick en ny juridisk status som statligt affärsverk. Vennamo trodde först att affärsverksformen skulle vara ändamålsenlig i kanske tio år, men förutsättningarna förändrades så snabbt att han snart kom fram till att affärsverket borde ombildas till ett bolag.
En händelse som gjorde detta tydligt var det tillfälle då Tele Finland skulle
