Pionjärerna

Kapitel 16

Om Tele Danmarks chockbesked och om hur det
skrämmer i gång en nordisk fusionskarusell.

Telias satsning på Unisource förändrade på ett bestående sätt relationen till telebolagen i de nordiska grann­länderna. Bland annat sökte som nämnts både Tele Danmark, Telenor och Telecom Finland samarbete med British Telecom.

En vacker höstdag i oktober 1997 tog saken en ny vändning. Aimo Eloholma: ”Vi hade samlats till ett dansknorsk­finskt möte på Arlanda där vi skulle gå igenom ett dokument om hur vi skulle samarbeta. Efter svenskarnas solospel hade vi alla börjat ’hata’ Sverige. Norrmännen leddes i detta av Terje Thon, danskarna av Gregers Mogensen, från Finland var Kaj-Erik Relander och jag på plats. Vid mötets början ringde Gregers och sa att han skulle bli försenad. När han till sist anlände, efter flera timmar, såg vi att något hade hänt. Han berättade att danska staten hade beslutit sälja ut huvuddelen av sitt ägande i Tele Danmark till Ameritech. Saken skulle offentliggöras nästa dags morgon.”

Ameritech var en av de så kallade Belldöttrarna, ett jätteföretag med bas i Chicago. Ameritech och Tele Danmark hade lärt känna varandra året innan när de båda hade köpt in sig i Belgacom, det bolag som hade bildats av det tidigare belgiska televerket.

I januari 1998 sålde danska staten sina sista aktier i Tele Danmark, som efter det alltså var privatiserat till hundra procent, medan Ameritech kom upp i 42 procents aktieandel. Det förklarades att Tele Danmarks strategi var

Det danska televerket sonderade redan i början av nittiotalet intresset hos de övriga nordiska televerken för att bilda ett gemensamt nordiskt telebolag. Då intresset var obefintligt gick danskarna sig egen väg. 1997 var ägaren, den danska staten, mogen att sälja huvuddelen av sitt ägande i Tele Danmark till den amerikanska telekomjätten Ameritech. Detta för­ändrade i ett slag läget i Norden. Nu framstod det som en överlevnadsfråga för Telia, Telecom Finland och Telenor att inleda samarbete och om möjligt fusionera.

att expandera. Inom kort köptes mobil­operatören Talkline i Tyskland och betydande intresseposter i operatörer i en rad europeiska länder.

Det amerikanska intåget i Danmark triggade fram en nordisk fusionskarusell som skulle komma att pågå i stort sett oavbrutet i fem års tid. Även om nord­borna fortfarande var konkurren­ter, hade nu gestaltat sig en gemensam

hotbild. Inför de stora drakar som uppstigit i omvärlden gällde det att hålla ihop. För Telia, Telecom Finland och Telenor innebar det konkret inte bara att utveckla ett nära samarbete utan att allvarligt sondera möjligheterna att fusionera.

”En tanke som snabbt utkristalli­serades var att PT-koncernen skulle sälja Telecom Finland till Telia och samtidigt bli storägare i Telia. Saken diskuterades vid flera tillfällen, både i PT:s strandvilla i Obbnäs utanför Helsingfors och i Telias villa i Nynäs­hamn. Pekka Vennamo rapporterade om detta till ministern Matti Aura”, berättar Kaj-Erik Relander, som 1997 och 1998 deltog i mötena i egenskap av Telecom Finlands finanschef.

Aimo Eloholma, som arbetade i ledande befattningar i Telecom Finland och sedan blev vice VD i Sonera, säger att den enskilt svåraste frågan snabbt visade sig gälla makten över mobil­telefonin. ”Alla ville ha den som sitt eget barn.”

Lars Berg berättar att han omedel­bart efter det danska beskedet ringde Telenors VD Tormod Hermansen. Det ledde fram till en brett anlagd kontakt med en stor förhandlingsdelegation, som träffades flera gånger redan före julen 1997. Ägarrepresentanten för Telia, näringsministern Anders Sundström, förhöll sig positivt.

En given tredje part i Bergs och Hermansens diskussioner skulle ha varit Pekka Vennamo. Men senhösten 1997 fattade Finlands riksdag beslutet

Tormod Hermansen.
Lars Berg.

om börsnotering av Telecom Finland. Innan den var genomförd var det från finländsk sida nödvändigt att avstå från alla officiella fusionskontakter.

En fråga att lösa var att Telia var ungefär dubbelt så stort som Telenor. Det var nödvändigt att det åter­speglades i ägandet i ett kommande fusionerat bolag. ”Den idé vi fastnade för var att svenska och norska staten skulle äga var sin tredjedel av det nya bolaget, åtminstone inledningsvis, medan den sista tredjedelen skulle ligga på börsen. ”Den här idén var även statsminister Göran Persson med på”, säger Lars Berg.

En komplikation uppstod genom att den nytillträdda norska regeringen, ledd av Kjell Magne Bondevik, inte godkände upplägget. Socialdemokraten Herman­sen, politiskt förfaren efter många år som statssekreterare och med goda kontakter i alla politiska läger, agerade då på egen hand i Stortinget

och fick där en majoritet att rösta för att diskussionerna med Telia skulle fortsätta.

De olika turerna var dock tacksamt stoff för medierna, och efterhand blev detta ett problem. ”Så fort jag landade i Oslo möttes jag av TV-journalister. All­deles för mycket av vår energi började småningom gå till uppståndelsen runt förhandlingarna”, säger Lars Berg.

Även en annan sak skapade förvirring. Tormod Hermansen och Lars Berg fick båda höra att de skulle tillfrågas om VD-uppdraget. Den 20 februari 1998 kallade parterna till en presskonferens på Arlanda och förklarade att fusions­förhandlingarna hade avbrutits.

Björn Rosengren träder in

Drygt en månad senare var Lars Berg i Oslo för att hålla föredrag. I vimlet efteråt dök Tormod Hermansen upp. Hans replik till Berg var: ”Vi gjorde det inte så bra förra gången. Vi borde försöka igen.” Lars Berg höll med.

Vid bolagsstämman i maj fick Bengt Westerberg avgå som styrelseord­förande. Han ersattes av Jan Stenberg, SAS-chef med stora vana vid nordiska stridsfrågor och liksom Lars Berg veteran från Ericsson. Lars Berg hörde sig nu för hur näringsministern såg på att ta upp fusionsdiskussionerna igen. Anders Sundströms besked var: ”Kör på! Men gör det diskret i en så liten grupp som det bara är möjligt.”

Lars Berg hade året innan hand­plockat Jan-Mikael von Schantz till ställningen som ny personaldirektör

för Telia. von Schantz hade ett förflutet på Televerket och hade efter det fram­gångsrikt varit VD för Ericsson Finland. Nu utsågs han av Lars Berg till dennes specialrådgivare i diskussionerna med Telenor. På motsvarande sätt utsåg Tormod Hermansen en specialråd­givare: Kjell Stahl.

De fyra herrarna träffades till en serie möten på olika platser, ofta på Sigtuna­stiftelsen. Förutom styrelseordförandena hölls näringsministrarna underrättade om förhandlingarna. Anders Sundström var fortsatt positiv, ”han tyckte det var bättre skött den här gången”, säger Lars Berg. Gruppen skissade den nya organisationen, internationella aktiviteter, preliminärt hur viktiga poster skulle besättas. Det preliminära namnet på det nya gemensamma bolaget var Telaris.

En viktig pusselbit saknades dock. När Telaris väl hade skapats skulle nästa fråga heta Sonera. Ju tidigare de tre parterna kunde skissa en gemensam lösning, desto smidigare skulle den fortsatta processen bli.

Sonera gick vid den här tiden, sommaren 1998, på högvarv inför sin börsnotering, men ett möte ordnades genom att Pekka Vennamo bjöd Berg och Hermansen på kräftkalas till sin privata sommarstuga. Inga kollegor eller utomstående deltog. I god och konstruktiv anda gick de igenom förutsättningarna och enades om de stora linjerna.

Lars Berg: ”Vid kräftkalaset hos Ven­namo var utgångspunkten att Sverige

var ledande på fastnät, Finland på mobiltelefoni och Norge på satellit­kommunikation. Vi såg en väg framåt så att Sonera skulle leda mobiltelefoni­verksamheten, medan Telia och Telenor skulle gå ihop och ta hand om all den fastnäts- och Internettrafik som de tre bolagen drev och dessutom satellit­kommunikationen. Samtidigt skulle Telia Telenor bli storägare i Sonera.”

Det viktigaste var dock att alla var angelägna om att hitta en gemensam lösning och att personkemin fungerade. Som en parallellprocess lär Berg och Vennamo sina staber förbereda för en samgång mellan Telia och Sonera. Telias förhandlingschef i detta blev Stig-Arne Larsson; han fick dock inte veta att Telia samtidigt förde förhandlingar med Telenor.

Lars Berg deltog inte aktivt i för­handlingarna med Sonera: ”Jag tyckte att jag kände Sonera väl från de tidigare diskussionerna, vi hade bra koll på varandra genom vårt samarbete i Baltikum och höll löpande kontakt.”

Anders Sundström såg positivt på trepartsamarbetet. Han kände de facto Lars Berg väl efter att under några år ha haft honom som förhandlingspart i fråga om Ericssons kabelfabrik i Piteå. Kabeltillverkningen avslutades av Ericsson, men Lars Berg bidrog på ett konstruktivt sätt till att fabriken i stället fick ersättande verksamhet.

Anders Sundström: ”Jag såg i dis­kussionen med Telenor dessutom en koppling som kanske skulle kunna generera ny verksamhet i regionen.

Utgången av riksdagsvalen har ofta fått stora konsekvenser för Telia. Näringsminister Anders Sundström, till vänster, var ägarens representant i de hemliga fusionsförhandlingar som fördes mellan Telia och Telenor under 1998. I den nya regering som utnämndes efter riksdagsvalet på hösten blev Sundström socialminister, medan Björn Rosengren tog över som näringsminister. Sundström lämnade sedan regeringen utan att ha hunnit informera Rosengren om förhandlingarna med Norge.

Norge var ledande på satellitkommuni­kation, medan vi hade rymdraketbasen Esrange. Borde det inte gå att hitta synergier där?”

I början av september 1998 lades diskussionen mellan Telia och Telenor vilande. Den viktigaste olösta frågan gällde värderingen av de två företagen. Vardera värderade det egna företaget högre än motparten gjorde.

Dessutom väntade nu åter ett riks­dagsval i Sverige.

Komplikationer

Det blev ett förlustval för socialdemo­kraterna och ett vinstval för Vänster­partiet. Göran Persson kunde dock efter en uppgörelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet bilda en ny socialdemokra­tisk regering den 6 oktober. Ett ’super­näringsdepartement’ skapades inom vilket Björn Rosengren blev närings­minister och Mona Sahlin arbetsmark­nadsminister. Anders Sundström utsågs till socialminister – och avgick den 26

oktober för att bli bankdirektör i Piteå.

Den nye supernäringsministern dröjde med att besöka Telia. När Anders Sundström lämnade regeringen började Lars Berg fråga sig om Sundström hade hunnit informera Björn Rosengren om förhandlingarna mellan Telia och Telenor.

Lars Berg grunnade samtidigt på ett erbjudande. Han hade i maj kontaktats av Mannesmann, som ville ha honom att leda koncernens telekomverksamhet. Under fusionsförhandlingarna med Telenor hade Lars Berg meddelat att tidpunkten för att byta jobb var olämplig, men anbudet stod kvar och Mannesmann hade nu kryddat anställ­ningsvillkoren.

Efter Telias styrelsemöte den 6 november meddelade Lars Berg styrelseordföranden Jan Stenberg att han sade upp sig som Telias VD och avsåg gå till Mannesmann. Stenberg tyckte inte att tillfället var väl valt. Men han skulle nog, sade han, snabbt hitta en efterträdare till Berg.

Den 9 november var ett nordiskt ministerrådsmöte inbokat i Oslo. Den norske samferdselsministern Odd Einar Dørum annonserade några dagar i förväg att han i samband med mötet under hand önskade ta upp frågan om sammanslagningen av Telenor och Telia. Björn Rosengren fick på det sättet kännedom om de hemliga samtalen.

Björn Rosengrens premiärbesök på Telia ägde rum över en middag på kvällen den 17 november. Mötet med bolagsledningen gick inte i vänlig anda.

Rosengren informerades nu också om att Lars Berg hade sagt upp sig. Den 20 november gavs saken offentlighet.

Lars Berg i efterhand: ”Pekka Vennamo och Tormod Hermansen var politiskt skickliga, det var inte jag.”

Jan-Mikael von Schantz: ”Lars Berg kunde tänka affärer och var den som verkligen drev det nordiska projektet, men han kunde inte ägarspelet.”

Tredje försöket

Ministermötet mellan Björn Rosengren och Odd Einar Dørum resulterade i beslutet att fusionsförhandlingarna skulle återupptas. Det var inget fel på idén som sådan.

Jan Stenbergs förslag till ny VD blev Jan-Åke Kark, även han med Ericsson­bakgrund efter fyra år som VD för Ericsson Microwave Systems i Mölndal. Kark skulle tillträda den 1 mars 1999 efter Lars Bergs uppsägningstid.

De rådgivare och investmentbanker som Lars Berg hade anlitat i förhand­lingarna med Telenor byttes helt och hållet ut. Lars Berg: ”Det fanns ingen anledning till det. Det bidrog till att Telia blev åderlåtet på folk medan Telenor kunde fortsätta diskussionerna med sitt gamla gäng.”

Den 20 januari 1999 undertecknades ett avsiktsavtal om fusion mellan Telia och Telenor. Den 30 mars presenterade regeringarna ett fusionsavtal.

Den 6 april lade regeringen en pro­position om fusionen. Svenska staten föreslogs få 60 procent av ägandet i det nya bolaget och den norska staten 40

Jan-Åke Kark.

procent. Avtalet stipulerade att båda staterna skulle sälja av sina aktier så att lika ägande om 33,4 procent av aktierna uppnåddes. På längre sikt skulle staterna tillsammans behålla minst 51 procent av aktierna. Det nya bolaget skulle arbeta på kommersiella grunder. Den svenska riksdagen ställde sig enhälligt bakom detta.

’Den sista Sovjetstaten’

Den 23 september stördes processen av ett uttalande av Björn Rosengren i TV. Rosengren: ”Intervjun var avslutad, reportern kommenterade ’de där norrmännen går visst inte att förhandla med’, jag kommenterade i min tur att Norge var ’den sista Sovjetstaten”. Det visade sig att TV-kameran inte var

avstängd. Bland annat Tormod Her­mansen och andra som tillfrågades av media sade sig vara chockerade av uttalandet. Dagen därefter bad Rosengren om ursäkt.

Under förhandlingarna enades parterna om att ordföranden för Telia Telenor skulle vara svensk och VD:n norsk. Däremot nåddes ingen enighet i personfrågorna. För Norge var Tormod Hermansen den självklara VD-kandidaten, vilket fick Telias svenska ledning att protestera. Björn Rosengrens gjorde som ägarens företrädare schack­draget att byta ut den svenske ord­förande­kandidaten Jan Stenberg med Jan-Åke Kark.

Detta fastställdes vid Telias extra bolagsstämma den 15 oktober 1999. Kark utsågs av denna till ny styrelseord­förande för Telia och beskedet gavs

att han även föreslogs som ordförande i Telia Telenor. Stig-Arne Larsson utsågs till VD för Telia efter Kark.

Den 19 oktober signerade svenska och norska staten slutavtalet om fusionen.

’La oss gifte oss!’

Telia och Telenor hyrde in sig i en gemensam lokal i World Trade Center i Stockholm. Där satt sju personer – fyra svenskar och tre norrmän – och arbetade med fusionen på heltid. Svensken Per Tjernberg blev ledare för gruppen sedan Jan-Mikael von Schantz slutat.

De arbetade frånskilda från sina tidigare kollegor. Det var viktigt att de inte tog del av diskussionerna på respektive bolag förrän EU hade gett sitt godkännande till fusionen.

I november i år flyttade teamet från World Trade Center till Telia Telenors nya gemensamma kontor i Nacka strand. De trodde sig då ha fullföljt sin uppgift – att integrera de två bolagen i varandra.

På Telecom-mässan i Genève ordnade Telia och Telenors medarbetare stor bröllopsfest. Telenors Jon Fredrik Baksaas och Telias Jan-Åke Kark spexade inför tv-kamerorna till Stevie Wonders ”I just called to say I love you”.

Därefter korkade de norska och svenska medarbetarna upp champagneflaskorna. Sju damer från Telia och sju män från Telenor sjöng på melodin ”Flickan i Havanna” – ”Telia og Telenor, norrbaggar och søta bror, Tre Kronor og olje, det måtte jo bli bra. La oss gifte oss i dag, det gir alle velbehag.”

(Beskrivning i Aftonbladet

18/12 1999)