Två veckor in på år 2000, knappt ett år efter att han lämnat Telia, väckte Lars Berg uppmärksamhet med de här uttalandena om Telia och dess ägare.
och åtta dagar senare kunde köparna börja anmäla sig. Priset förväntades i prospektet bli 70–92 kronor per aktie.
Oväntat lågt pris enligt Aftonbladet
Aftonbladet hörde till dem som ansåg att regeringens pris på Teliaaktien var ”oväntat lågt” och trodde att en effekt skulle vara ett tryck att höja de svenska räntorna. Finansminister Bosse Ringholm gav näringsministern Björn
Rosengren två alternativ: att sälja ut 25 procent av aktierna till priset 82 kronor eller 30 procent till priset 85 kronor. Björn Rosengren valde det senare alternativet. Det skulle ge svenska staten en intäkt på 63 miljarder kronor. Datum för noteringen på Stockholmsbörsen blev 13 juni 2000.
Staten slog på stort inför börsnoteringen och som regeringen hade hoppats blev Teliaaktien en folkaktie. Över en miljon privatpersoner registre-
rades som ägare.
Däremot blev prisutvecklingen på aktien inte den förväntade. Aktien hade prissatts just då IT-bubblan hade varit som allra störst. Priset föll nästan från första dagen och låg sista börsdagen år 2000 på 48,50 kr. Möjligen var det en tröst att prisfallet för nästan alla andra telekomaktier var betydligt större. Till exempel skulle Ericssonaktien komma att rasa från toppnivån 834 kronor i mars 2000 till miniminivån 2,96 kronor i september 2002.
Den 11 oktober 2000 meddelas att Jan-Åke Kark av hälsoskäl skulle avgå. Ny VD blev Marianne Nivert.
Rysk kollaps skapar köpläge
Telia Telenor-affären fick dominerade plats i media, men i kulisserna ägde ett annat väsentligt drama rum. Dramat gällde Ryssland.
Som framgått hade de ryska huvudägarna i North West GSM 1995 bildat bolaget Telecominvest och i det börjat samla ägande i ett stort antal telebolag på de många ryska regionala marknaderna. Syftet var att successivt bygga upp en stor operatör som täckte hela landet.
Två Moskvabaserade bolag hade under nittiotalets senare del fått försteg i denna ambition, Vimpelcom och MTS. Vimpelcom hade grundats 1992 för att driva ett AMPS-nät, senare utbytt till GSM. MTS grundades 1993, från början med en GSM-licens. Båda bolagen hade utländska delägare med stor mobiltelefonkompetens. Vimpelcom listades på
North-West GSM inledde officiellt sin operatörsverksamhet i St Petersburg i januari 1995. Finlands president Martti Ahtisaari var på plats och ringde öppningssamtalet. Telia, Telecom Finland och Telenor stod för sammanlagt 49 procent av ägandet.
New Yorkbörsen 1996, som det första ryska bolaget sedan 1903, medan MTS samma år fick konglomeratet Sistema som huvudägare.
1997 började Bo Magnusson testa Telias möjligheter att köpa in sig i Telecominvest. Följande år träffades
Mobile Russia var arbetsnamnet på en operatör för hela Ryssland som Telia och Telenor 1998, i samband med de hemliga fusionsförhandlingarna, planerade tillsammans med det ryska Telecominvest. Den ekonomiska kollapsen i Ryssland i augusti 1998 satte stopp för planerna. När förhandlingarna mellan Telia och Telenor avstannade på hösten samma år, köpte Telenor i stället in sig i den ryska operatören Vimpelcom. Senare fick Telia chans att köpa en kontrollpost i Telecominvest, vilket blev början till ägarskapet i Megafon.
företrädare för de två bolagen med den aktuella fusionskandidaten Telenor som tredje part och utarbetade en plan för ett gemensamt bolag med arbetsnamnet Mobile Russia. Tanken var att dela ägandet i detta bolag enligt den vanliga formeln 51/49 mellan Telecominvest och
paret Telia och Telenor. Följande steg skulle sedan vara att söka samarbete med Vimpelcom och på den basen skapa en landstäckande operatör.
Precis när upplägget var klart, i augusti 1998, kollapsade det finansiella systemet i Ryssland. Det stoppade Telias och Telenors planer, men gav samtidigt köpläge i ryska företag, vilket Telenor använde sig av genom att till ett billigt pris, 162 miljoner dollar, förvärva drygt 30 procent av Vimpelcom i december 1998.
I fusionsplaneringen följande år var Telia och Telenor eniga om att genom Telecominvest och Vimpelcom utveckla ”det ledande privata alternativet på den ryska marknaden”. Som huvudägare i det svårt krisdrabbade Telecominvest hade nu inträtt First National Holding, baserat i Luxemburg, med ägarandelar i ett antal operatörer i nordvästra Ryssland och med det Bermudaregistrerade IPOC som största ägare. Telia Telenor förklarades välkommet att i en PPO (Private Placement Offering) köpa in sig i First National Holding.
Innan köpet hann förverkligas avbröts fusionen mellan Telia och Telenor och därmed inte bara planen att agera vidare i Ryssland genom Vimpelcom, utan också PPO-upplägget.
Avgörande blev Bo Magnussons goda kontakter med de ryska ägarna. Dagarna före julen 1999 förhandlade han vidare angående PPO:n för Telias del. Det första beskedet var att det inte längre fanns utrymme för Telia på grund av de optioner som hade utfästs
Carl-Fredik Geusts kontakter i den ryska telekomvärlden var ovärderliga för Sonera. 1998 kallades Geust till ledamot i den ryska telekomakademin, 2001 tilldelades han dess guldmedalj och 2004 utnämndes han till hedersdoktor. På bilden Geust tillsammans med telekomakademins president Leonid Varakin.
till konkurrerande investerare. Men det fanns en lucka: den ena optionen gällde till och med den 30 januari 2000, den efterföljande optionen började gälla från och med den 1 februari. Det gjorde det juridiskt möjligt för Telia att köpa in sig i
First National Holding om köpet ägde rum den 31 januari.
För att få en kontrollpost på minst 25 procent i Telecominvest måste Telia kunna köpa minst 29,5 procent i First National Holding. Genom en minutiöst planerad operation lyckades detta. Det inkluderade ett formellt beslut av Telias styrelse och förutsatte att Bo Magnusson och hans kolleger den bestämda dagen var på plats för att signera alla handlingar.
Priset för Telias ägarandel blev 80 miljoner dollar. Det ökade värdet på Telias tillgångar i Ryssland många gånger om.
Sonera agerar på egen hand i Moskva
I jakten på ägande i Telecominvest hade Sonera hållits utanför, men bolaget utvecklade i stället ett annat projekt, nämligen en tredje GSM-operatör i Moskva.
Det hela började med att en rysk delegation på besök i Sverige och Finland undrade hur det var möjligt att länderna hade tre konkurrerande GSM-operatörer. I den diskussion som kom i gång väcktes tanken på en ny operatör också i den ryska huvudstaden. Det var en djärv tanke, eftersom Vimpelcom och MTS sedan länge hade Moskva som sitt revir.
Saken avancerade när Rysslands nytillträdde premiärminister Vladimir Putin i oktober 1999 kom på statsbesök till Finland, som vid tillfället var ordförandeland i EU.
President Vladimir Putin i samtal med kommunikationsministern Leonid Reiman, till höger.
”Det var jäktat värre, Putin hann med ett enda företagsbesök, men det blev hos oss på Sonera”, berättar Carl-Fredrik Geust.
Värd var Soneras VD Aulis Salin. I Putins sällskap fanns Leonid Reiman, som Geust hade lärt känna väl i St Petersburg. Reiman hade i juli utnämnts till statssekreterare för telekommunikationsfrågorna och blev någon vecka efter Sonerabesöket utnämnd till Rysslands kommunikationsminister. Geust hade för Reiman före besöket fört på tal frågan om en tredje GSM-operatör i Moskva.
Medan Putin bekantade sig med den så kallade Telegallerian i Soneras lokaler fick han frågan om det kunde vara intressant med ett tredje GSM-nät i
Moskva. ”Go ahead, Reiman får sköta den saken”, sade Putin och pekade på sin statssekreterare.
Som minne av besöket fick Putin en Nokia Communicator med Reimans telefonnummer inprogrammerat.
Carl-Fredrik Geust lade nu ett antal av de pusselbitar som skulle leda fram till ett GSM-nät i Moskva. Genom sitt arbete i Ryssland hade han lärt känna teleförhållandena väl och även blivit invald som ledamot i den ryska teleakademin. Geust hade även varit djupt involverad i reformarbetet av det ryska frekvensförvaltningssystemet. Med stöd från det ryska kommunikationsministeriet hade han drivit ett stort projekt där experter utbildades och utrustning levererades för att hantera frekvens-
frågorna. De här kunskaperna kom nu väl till pass.
Sonera frågade Telia och Telenor om deras intresse för att delta i Moskva, men Telia sade nej och norrmännen var som ägare i Vimpelcom ointresserade av en ny konkurrent. Geust: ”Telia trodde att vi aldrig skulle lyckas i Moskva, dels av tekniska orsaker, dels för att ryssarna inte skulle tillåta oss att lyckas.”
Sonera behövde framför allt en rysk delägare. ”Det gällde att hitta en prominent partner utan koppling till konkurrenterna.” Geust hittade Telegrafverket (Central Telegraph), som var en del av kommunikationsministeriet och hade sitt kontor i ministeriebyggnaden alldeles intill Kreml. Telegrafverket hade försökt modernisera sig, men saknade resurser och hade inte hittat sin roll i den nya telekomvärlden. ”I vårt perspektiv var det viktigaste Telegrafverkets namn och dess rätt att dra kablar”, säger Geust.
Telegrafverket bildade nu ett dotterbolag, CT-Mobile, som med 65 procent blev huvudägare i det nya operatörsbolaget Sonic Duo. Soneras ägarandel blev 35 procent. I maj 2000 beviljades licensen, som omfattade hela Moskva-oblasten med omkring femton miljoner invånare. Som tredje intressent engagerades investmentbanken LV Finance, som gick in som huvudägare i CT-Mobile.
Sonic Duo registrerades som eget bolag 2001 och inledde det stora arbetet med att bygga nät i Moskva. Siktet låg på att öppna den första trafiken i slutet av året.
Samarbete kring Turkcell
Bygget av den nya operatören Turkcell krävde stora investeringar samtidigt
som en stor del av intäkterna enligt avtal skulle lämnas till staten. 1997 rekryterades Esko Rytkönen till ny finanschef för Soneras internationella affärer och hade då med sig ett stort projektfinansieringskunnande efter femton år på Nokia. Med Rytkönen som general förhandlades ett investeringspaket i storleksordningen en miljard dollar fram för Turkcell.
I april 1998 fick bolaget sin GSM-licens och kunde börja agera mer fristående. Det aktualiserade det gamla avtal där Ericsson hade förbundit sig att avyttra sin aktiepost i Turkcell på 15 procent.
En första omdisponering i det turkiska ägandet hade skett 1995 genom att Cukurovagruppen köpte större delen av de två andra ägargruppernas aktier. Nu skulle Cukurovagruppen enligt det gamla avtalet kunna förvärva omkring fyra av de femton procent som Ericsson ägde.
En morgon strax före jul 1998 fick Pekka Vennamo ett telefonsamtal från Mehmet Karamehmet, huvudman för Cukurova. ”Vi hade lärt känna varandra väl. Mehmet undrade om jag hade tid att träffa honom på eftermiddagen. Han reste i eget flygplan och berättade att han var på väg till Helsingfors. Hans hustru tyckte om att shoppa på Stockmann och Mehmet hade lovat att göra henne sällskap.”
Pekka Vennamo ställde om tid-
