Om hur NMT-succén ger en enorm respekt. Men vem
ska ta ledningen när mobiltelefon blir europeisk?
Som framgått kom det europeiska GSM-projektet i gång 1982, kort efter NMT:s kommersiella lansering. De tolv åren av arbete med NMT hade gett nordborna ett stort försprång. Många av de frågor som man under sjuttiotalet hade identifierat och löst i det nordiska samarbetet blev nu aktuella igen på europeisk basis.
Det var från nordisk synpunkt också ovärderligt att GSM-gruppen fick en ordförande, Thomas Haug, som ju även hade lett NMT-gruppen. Det gav inte bara ett informationsövertag. Under den långa serien av nordiska kontakter hade det utvecklats en möteskultur och en samförståndspraxis som Haug tog med sig och hade stor nytta av när det gällde att manövrera i knepiga lägen.
”Det fanns många situationer där vi i GSM-processen stod inför nya frågor, men där vi från nordisk sida kunde begära ordet och beskriva hur vi hade löst motsvarande problem i det nordiska samarbetet”, säger Thomas Haug.
Thomas Haugs första drag som GSM-gruppens ordförande var att kalla några representanter för televerken i Norden och Holland till två informella överläggningar i Köpenhamn och Stockholm sommaren och hösten 1982.
”Vi konstaterade att telekommunikationen nästan överallt i Europa ännu var underställd statliga monopol och strikt reglerad. De europeiska mobiltelefonsystemen var inkompatibla i nästan alla avseenden och verkade inom olika frekvensband. Många länder upprätthöll fortfarande förbud mot att
ta radiosändare över landsgränserna”, säger Thomas Haug.
Första GSM-mötet med Europa
GSM-gruppens första officiella möte, i december 1982, ägde rum på Televerket i Farsta.
Trettioen representanter från elva europeiska länder var närvarande. Thomas Haug: ”Det var en brokig skara, men det viktiga var att den stora majoriteten delade uppfattningen att det skulle vara meningslöst att försöka ’harmonisera’ de befintliga systemen
i Europa. I stället borde vi skapa något nytt.”
En mer praktisk fråga att lösa gällde valet av arbetsspråk. I NMT-arbetet hade man inte behövt tolkar, medan engelska var det gängse teknikspråket utanför Norden. Inom CEPT skulle enligt reglementet däremot tre språk användas: franska, tyska och engelska. Frågan återkom några gånger. Ingen av medlemmarna i GSM-gruppen förespråkade tolkning, men utifrån ställdes krav att gruppen skulle följa regelverket.
”Jag informerades som ordförande om
om att de tyska och franska representanterna inte hade mandat att acceptera en permanent förändring i CEPT:s arbetsrutiner. Vi löste problemet så att jag avslutade varje möte med frågan
om någon i gruppen önskade tolkning vid nästa möte. Det var det aldrig någon som gjorde. På det sättet kunde vi besluta om undantag för ett möte i gången”, säger Thomas Haug.
En annan sak att hantera var att arbetet inom CEPT skulle baseras på konsensus. Det gick alltså aldrig att rösta fram beslut. ”Det var inte det snabbaste sättet att nå resultat, men å andra sidan
kunde man vara nästan säker på att det som blev beslutat även blev förverkligat.”
Mobiltelefoni blir storpolitik
Året 1983 blev mobiltelefonifrågorna storpolitik. Frankrikes president François Mitterrand och Tysklands förbundskansler Helmut Kohl inledde då ett långsiktigt samarbete med det uttalade syftet att fördjupa samarbetet inom EG. Bland annat etablerade de ett gemensamt fransktyskt närings- och finansråd och gick i bräschen för skapandet av den inre marknaden och den europeiska unionen, via det som senare blev 1992 års Maastrichtfördrag.
Både Frankrike och Tyskland såg det som brådskande att få i gång mer storskaliga mobiltelefonsystem. Ett första samarbetsförsök inleddes i juli 1983. Målet blev ett gemensamt analogt system i 900 MHz-bandet som skulle kunna vara operativt i femton år i båda länderna och om möjligt också i övriga Europa.
Efter ett år gav tyskarna och fransmännen upp detta försök och beslöt byta spår till GSM. Sommaren 1985 undertecknade de ett nytt samarbetsavtal. Nu handlade det bland annat om stora subventioner till fyra utvecklingsprojekt inom digital radioteknik, två hos franska företag och två hos tyska.
Följande steg var att bredda samarbetet, först genom ett avtal med Italien (juni 1985), sedan med Storbritannien (april 1986). För GSM-arbetet var detta fyrpartssamarbete positivt.
