Om Rysslands satsning på GSM och om hur 25 års
nordiskt samarbete kommer till vägs ände.
1992 var året då GSM började introduceras i Europa, och Geust och hans kolleger blev viktiga ambassadörer för den nya teknologin. På rysk sida markerade man snabbt intresse. Hösten 1992 meddelade det ryska kommunikationsministeriet att det avsåg att ge ut licenser för GSM-trafik i tolv av Rysslands största städer. Aimo Eloholma: ”Det här var samtidigt en viktig politisk signal. Med GSM valde ryssarna Europa och inte USA.”
För Bo Magnusson innebar det ryska GSM-initiativet ett sanningens ögonblick. Han visste att förståelsen i Televerket för aktiviteterna i Ryssland var mycket begränsad, men samtidigt var det här en chans som inte fick missas. ”Tillsammans med våra finländska kolleger bestämde vi oss för att satsa det krut vi hade på att få licensen för St Petersburgsområdet. Det skulle också ge oss en bra chans att på sikt åstadkomma ett GSM-nät i hela västra Ryssland.”
Tidsfristen för att lämna in ansökan var kort. Viktigast var att hitta auktoritativa lokala partners. Frågan om ägarmajoriteten var i praktiken inte förhandlingsbar; den måste vara rysk. Samtidigt var det givna förstaalternativet, det lokala telebolaget i St Petersburg redan uppbokat genom sitt engagemang i Delta Telecom.
Det visade sig att lokalbolaget hade ett litet samföretag St Petersburg International (SPI) tillsammans med British Telecom (BT). Genom att SPI gick in som partner i offertskedet undveks problemet med exklusivitetsavtalet.
Förhandlingarna resulterade i ett konsortium benämnt North West GSM. Upplägget blev att de tre St Petersburgsbolagen för lokaltrafiken, den interurbana trafiken och transmissionen tillsammans med två mindre ryska bolag stod som ägare till 51 procent, medan nordborna hade 49 procent. I slutskedet anslöt sig norrmännen till den nordiska ägargruppen, med resultat att ägandet i denna fördelades så att Finland tog 51 procent, medan Sverige och Norge delade på 49 procent.
Swedish Telecom Internationals första försök att bärga licenser i Polen och Tyskland för Televerkets räkning hade ju inte gett resultat, men nu kunde erfarenheterna från det arbetet återanvändas. Ett fyrtiotal medarbetare från Tele Finland och de svenska och norska televerken samlades i Helsingfors för att arbeta fram ansökan. Detta gjordes under en månad dygnet runt. En beprövad specialist med bakgrund på British Telecom, John Griffith, engagerades som projektledare för licensarbetet.
Sedan gällde det bara att vänta. När kandidaterna offentliggjordes bedömde Bo Magnusson tre av dem som seriösa: US West, Deutsche Telekom och det nordiska konsortiet, var och en med ryska partners.
Licensjubel
Under vänteperioden noterade Carl-Fredrik Geust att professor Leonid Varakin, som han hade lärt känna, skulle fira sin sextioårsdag annandag jul 1992. Varakin var ordförande för den
ryska teleakademin och råkade dessutom vara ordförande för utvärderingskommittén för GSM-licenserna. Geust förstod att ett antal av de aktuella telekomaktörerna i Ryssland förberedd sig för att uppvakta Varakin genom personligt besök.
Frågan var vem i Tele Finland som skulle kunna göra sig fri under julhelgen? Geust lät frågan gå till Pekka Vennamo, och som rutinerad politiker fattade denne galoppen och ledde uppvaktningen på ett briljant sätt. Även Sverige var representerat, genom Ingemar Eriksson, som för STI:s räkning var stationerad i Estland och Ryssland.
Den 15 januari 1993 var Nikolai Pevtsov på besök i Stockholm. Han satt tillsammans med sin värd Bo Magnusson och Eugen Kesarev på restaurang Erik i Stockholm, då telefonen ringde. Det var Carl-Fredrik Geust som på plats i Moskva meddelade att North West GSM hade vunnit licensen i St Petersburg. ”Det blev vilt tumult vid vårt bord. Vi jublade och beställde givetvis in champagne”, berättar Bo Magnusson.
I fråga om många av de andra elva ryska GSM-licenserna stod US West som vinnare. Tele Finland hade erbjudits delta som kandidat också i Moskva. ”Men vi hade inga resurser för det,
’Ett misstag’
”Under Sovjettiden kunde ingen drömma om hur utvecklingen skulle bli, inte heller följderna av att en NMT 450-operatör kom i gång i landet. Senare har 450 MHz-näten byggts om med CDMA 450-teknik. Både Nokia och Ericsson gjorde ett misstag genom att inte börja tillverka GSM-utrustning för 450 MHz-bandet. Vi öppnade på det sättet dörren för [den amerikanska konkurrenten] Qualcomms teknologi i Europa.”
Heikki Ahava, standardexpert
inom Nokia
vi hade fullt upp med St Petersburg”, säger Christer Nykopp.
Flygledarsystem mot
GSM-frekvenser
Segern var bärgad, men ett stort och tufft jobb väntade. Det gällde att bygga upp en helt ny teleoperatör i en region med närmare tio miljoner invånare. Ett problem som nödvändigt måste lösas handlade om frekvenserna. Bara spillror av frekvensbandet för GSM var tillgängliga, det var tekniskt mycket krävande att designa en lösning.
”Hela frekvenstilldelningen var länge en statshemlighet. Den information som gavs visade att 80–90 procent av det frekvensområde som behövdes var reserverat för så kallade ickeoffentliga ändamål”, säger Carl-Fredrik Geust.
Pudelns kärna var vem som hade rätt att tillhandahålla frekvenserna. Genom GSM-folkets aktiviteter förstod militären småningom att den satt på 80-90 procent av något som var begärligt för andra. ”Under en period fanns det ingen i Kreml som fattade eller brydde sig om detta. Det fanns ingen mekanism för att reglera frekvensanvändningen.
Det var en verklig gråzon”, säger Geust.
I ett skede möttes de nordiska aktörerna av kravet att de måste köpa ny flygledarutrustning för hela Ryssland för att GSM-frekvenserna skulle kunna frigöras. Det system man hade byggt upp för flyget inom Warszawapakten inkräktade nämligen på det frekvensområde som behövdes för GSM.
