Den förskräckliga Snömannen besöker Hardangervidda

Hardangervidda
Vildrensjakt på Hardangervidda. Foto taget av Eirik Granqvist.

En stor rubrik i ortstidningen Bergens Tidende berättade i sitt måndagsnummer att vildrensjägare under söndagen hade stött på Snömannens fotspår på Hardangervidda. Det var verkligen en sensation. Renjägarna hade stött på fotspåren trettio kilometer inne på Vidda.

Det var omöjligt att det kunde röra sig om vanliga människospår. Spåren var alltför stora för det, och ingen människa skulle gå barfota i snön så långt från någon väg, och vem skulle överhuvudtaget gå barfota i snön? Renjägarna hade följt spåren ett par kilometer och konstaterat att Snömannen hade sökt efter mat i de små videbuskar som fanns i de låga fjällsluttningarna i terrängen. Dessutom var Snömannen sårad, för det fanns blod i hans spår.

Själv visste jag ingenting om den sensationella nyheten, förrän hustrun visade mig nyheten i tidningen när jag återvänt hem från min tilltänkta vildrensjakt på Hardangervidda.

Jag hade skjutit vildrensjaktprovet, lånat museets kulgevär av märket Husqvarna och köpt mig en licens av bröderna Viveli som bodde ute på Vidda, långt borta från alla vägar och annan bebyggelse. Bara deras egna gårdar låg där, ett par kilometer från varandra.

Bröderna hade som fast boende på Vidda en ganska stor tilldelning av licenser och kunde sälja dem vidare. Annars levde de på att föda upp får och getter. Den ene var gift, den andre levde ensam. Mellan bröderna rådde en beryktad fiendskap som jag inte kände till. Jag fick ett problem då jag hade köpt licens av ”fel” broder, men saken blev uppklarad med hjälp av en studerande.

Ingen väg gick ända in på Vidda, men en väg var under konstruktion med början i Kvamsdalen. Det gick att följa den uppför en hisnande brant med en massa svåra hårnålskurvor, tills man kom upp på själva högplatån. Där var det stopp.

Jag parkerade bilen, fällde ner sätet och rullade ut min sovsäck och sov gott hela natten tills det blev ljust på morgonen. Jag åt mina havregryn blandade med socker och vatten för att få någonting i magen. Det är ypperlig mat ute i naturen, för havregrynen ger magfyllnad och sockret energi och de väger inte mycket i ryggsäcken.

Jag gick cirka trettio kilometer in på Vidda men såg inga vildrenar förrän jag sent omsider kom till en liten dalsänka. Ett tjugotal vildrenar var på väg rakt mot det ställe där jag befann mig. Jag lade mig försiktigt ner bakom ett stenblock och försökte att inte pusta så ljudligt att renarna skulle höra mig. Vinden låg också emot mig, så de vittrade mig inte, utan passerade helt nära. Avståndet var knappt tjugo meter, men fastän jag följde dem en efter en på kornet avvaktade jag med skottet. Jag ville ta den stora tjur som alltid går sist.

Där låg jag och väntade och väntade men ingen stor tjur kom.

Jag reste mig upp på knäna och tittade närmare. Jo, där sprang hela renflocken nere i dalen på ett par hundra meters avstånd. Det fanns helt enkelt ingen stor tjur i flocken! Jag hade helt missat min chans när jag inte hade tagit en ung bock eller en renko.

Det var ingenting mera att göra åt den saken, nu gällde det framför allt att hitta en övernattningsplats. En jaktstuga skulle enligt kartan befinna sig på rätt många kilometers avstånd. Jag tog ut riktningen och kom fram långt efter mörkrets inbrott.

I stugan fanns redan flera andra renjägare, men det var inget problem med det, utan efter en pratstund och en havregrynsmåltid kunde jag rulla ut sovsäcken på golvet och slå mig till ro. Det tröstade mig i alla fall litet att lyssna på de andra jägarnas berättelser, för ingen av dem hade heller lyckats skjuta någon ren den dagen.

Följande morgon vandrade jag i väg tidigt. Jag tänkte att jag skulle gå tillbaka till samma område där jag hade sett renarna. Mina fötter var emellertid svullna och ömma efter den långa marschen dagen innan. Marken är hård på Vidda och det är mycket lätt att gå, så man lägger förvånansvärt många kilometer bakom sig på en dag om man är ung och tränad.

Däremot är gummistövlar inte de bästa marschkängorna. När jag kommit fram till det tilltänkta området värkte fötterna ordentligt.

Solen sken nu och i en sluttning med slät granit hade snön smultit. Graniten var torr och verkade vara ganska behagligt varm. Jag tänkte att det skulle vara skönt att vila de svullna och värkande fötterna en stund genom att vandra på den varma och torra graniten.

Sagt och gjort. Jag drog av mig stövlarna, sockorna och strumporna och traskade runt en stund. Det kändes gudomligt skönt! Så skönt att jag beslöt mig för att helt enkelt packa in både stövlar, sockor och strumpor i ryggsäcken. Jag hade ju mina jeans och långkalsonger på mig. Det var inte heller längre direkt kallt, så jag tänkte att bara jag håller mig i rörelse så kan jag nog fortsätta gående barfota utan att förfrysa fötterna.

Jag gick vidare hela dagen barfota, utan att se några vildrenar. Till all lycka hade jag också tagit hagelbössan med mig, så jag bytte vapen och hängde kulgeväret på ryggen. Jag tänkte att nu får det bli ripjakt i stället. Jag började gå i sicksack genom alla videsnår jag hittade och sköt flera ripor.

Jaktdagen var räddad. Jag tog ut riktningen tillbaka till bilen och kom fram när det redan var mörkt och gick då fortfarande barfota i snön, tills jag kunde sätta mig i bilen och dra på mig sockorna, starta motorn och få i gång värmen.

Fötterna hade inte mått helt bra av behandlingen, för sju tånaglar föll av och tårna hade blött. Därför hade de andra vildrensjägarna konstaterat att Yetin på Hardangervidda hade varit sårad. Jag har skonummer 46 och breda plattfötter. Dessutom hade söndagens sol fått snön att smälta en del, så mina fotspår hade blivit mycket större. Det passade bra för Yetin.

Jag behöll hemligheten om den förskräckliga Snömannen eller Yetin för mig själv. För några år sedan när jag talade med ett par äldre bergensare, kom de mycket väl kom ihåg det som hade skrivits i Bergens Tidende. De skrattade gott när de nu efter flera decennier träffade Yetin själv.

Yetin
Yetin, snömannen, illustrerad av Philippe Semeria/Wikipedia.

Pionjärerna

Storkamp Media
25 år

Heimkär och vidfälo

Nördar

Att välja ledare

Att förändra världen

Mobiltelefonins pionjärer

Äventyret människan

 
 
Mötet
En lysande historia
Det gömda berget
Nordisk kust
Istid
Långtidsfrisk
Aderton kommentarer om ledarskap
Att välja ledare
Planera dig fri
Kampen om kraften
Leva, leda
Med mänskliga mått
Respekt
Toffe och hans vänner
Den lyckliga nationen
Att förändra världen
Carl David Skogman
Äventyret människan
Det goda mötet
Pionjärerna
Livspuzzlet
Pionjärerna i Videdal
Domedagsklockan
Nördar
Heimkär och vidfälo
vidfälo och heimkär
Toffe och hans tal
Elsystemkrisen
Eirik Granqvist
Storkamp Media Ab
storkamp@storkamp.com
+46 70 2668748
+358 50 3792997