Lennart Koskinen framme i Spetsbergen.
När jag var 40 år råkade jag ut för en olycka som nästan tog mitt liv. Jag seglade i Norra Ishavet på väg mot Spetsbergen. Jag var ensam ombord och råkade ut för en långvarig storm mellan Grönland och Nordnorge. Vågorna var höga och kom snett akterifrån, men var inte dramatiskt farliga. Havet var dock iskallt och ibland blöttes jag ner av stänket från vågtopparna. Plötsligt kom jag in över en grundbank, det innebär mindre än 100 meters djup i stället för 2000, och ekolodet reagerade kraftfullt. Precis då hörde jag ett fruktansvärt ljud högt över mitt huvud. En jättevåg pressades upp till ytan av uppgrundningen och bröt i höjd med övre delen av masten.
Sen mindes jag inget mer, förrän jag så småningom vaknade upp i vattnet tio meter bakom båten. Helt stel av det kalla vattnet, omskakad av vågen som hade lyft mig ur sittbrunnen, sannolikt också chockad. Jag satt fast i den livlina och säkerhetssele som jag alltid har fäst vid båten när jag är ensam ombord, men kunde knappt röra mig. Autopiloten hade kopplat ur och båten låg upp mot vinden. ”Jaha, här tog livet slut”, hann jag tänka, innan jag greps av ett heligt raseri. Jag skulle ju till Spetsbergen, varför kunde inte detta åtminstone ha hänt på tillbakavägen? Jag hade förutsatt mig att ta mig dit, och det skulle jag också göra! Centimeter för centimeter drog jag mig mot båten. Jag visste att om jag för ett ögonblick gav upp skulle kylan ta mig. Stegen på aktern var uppfälld, men en våg fick aktern att sänka sig så att jag fick tag i den. För varje gungning båten gjorde kunde jag häva mig upp, steg för steg. Sittbrunnen var full av vatten, och jag kräktes saltvatten när jag kom över sargen. Men jag levde och kunde så småningom fortsätta mitt livs resa, i både yttre och inre mening.
Sedan dess har jag levt på övertid. Men då har också de val jag gör i livet blivit allt viktigare. Jag överlevde – och därför lever jag nu på riktigt och gläds åt varje dag.
Heimkär och vidfälo
